Att bli recenserad – eller inte

Det här med recensioner, det är inte lätt. Det finns författare som vägrar att läsa recensioner av egna böcker, och det finns författare som besinningslöst googlar i jakten på ALLT som skrivs om ens böcker.

En recension kan lyfta eller sänka en bok. Fast kanske inte så mycket som vi tror, och kanske inte heller så mycket just på litteraturområdet som inom exempelvis teater. I PO Enquists Ett annat liv berättar författaren om Broadwayuppsättningen av Tribadernas natt och om hur föreställningen tvärdog natten efter premiären när den viktigaste recensenten skrev negativt. Det är både fascinerande och skrämmande att en enda person kan hålla den makten i sin hand.

hallandsposten_rec

För en i princip helt okänd författare finns det andra problem än att bli dissad av en inflytelserik kritiker. Det är att bli recenserad överhuvudtaget. Sorgbägare fick en fin recension i Hallandsposten/Hallands Nyheter (två olika tidningar men samma recension, så ser det ut överallt i medie-Sverige nu för tiden) men i övrigt har det varit skralt med tidningsrecensioner. Det kan bero på ointresse från kulturredaktionerna men även på att jag inte skickat boken till några kulturredaktioner. Åtminstone inte till dagstidningar. Och inte till bloggare heller, för den delen. Ändå har jag fått ett par omdömen, skrivna av Monika Häägg och Birgitta Fernström. För det är jag både tacksam och väldigt glad.

I dag fick jag recension från BTJ. Det är inte alla förunnat eftersom BTJ har blivit allt mer restriktiva i sitt urval. Jag skickade med ett kort utdrag ur recensionen i Hallandsposten, vilket kan ha påverkat.

Det positiva med att få ett omdöme av BTJ är att man kommer med i det häfte som skickas ut till biblioteken och ligger till grund för deras beställningar. Om man inte finns med i häftet är det inte givet att biblioteken någonsin får veta att boken finns.

Det är inte tillåtet att citera hela recensionen, något som BTJ nogsamt påpekar. Varför vet jag inte. Därför blir det bara några ord ur Mia Sätterlunds omdöme av Sorgbägare: Det är  en berättelse som griper tag och som man vill följa till slutet.

 

Gubbstrutten Strindberg

Jag har aldrig gillat August Strindberg. Eller rättare sagt, jag bestämde mig tidigt för att jag inte tyckte om vad han skrev. I gymnasiet hade jag en lärare som tog min aversion som en utmaning. När jag frankt deklarerade att jag minsann inte tänkte läsa något av Strindberg, ”den gamle gubbstrutten som skrev så tråkigt”, nickade hon och lät mig slippa. Sedan stack hon till mig ett papper och bad mig läsa. Det var en kort novell, Ett halvt ark papper. Ett helt liv skildrat på ett halv ark papper, utan ett ord för mycket.

Nå, sade min lärare, vad tyckte du?

Mycket bra, konstaterade jag.

Det är Strindberg, sade hon med ett vänligt leende.

När vi var i Malmö för att se PO Enquists Tribadernas natt ville läraren veta vad jag tyckte, och jag minns att jag tyckte synd om Strindberg.

Just nu visar SVT Hemsöborna. Jag såg den första gången när jag var ett barn. Den måste ha visats sedan dess, för jag minns en del dialoger ordagrant, jag minns madame Flods tjusarlock när hon vill att Carlsson ska dansa en dans med räfserskan, och smärtan i hennes ansikte när hon inser att alla unga springer till skogs för kärleksmöten, medan hon är ensam och gammal. Jag minns Normans kaxiga de’ e’ la värmlandssvin, kan ja tro, och förnedringen när Carlsson slår honom till marken och gnider in hans ansikte i gödsel.

Skådespelarna är magnifika, så otroligt bra in i minsta gest och mimik, Sif Ruud var en av våra allra främsta, precis som Allan Edwall. Det är skådespelarna som gör Hemsöborna så bra. Men det är också en bra berättelse i all sin skenbara enkelhet.

Jag har Strindbergs samlade verk i bokhyllan, men jag har knappt läst något. Jag gillar fortfarande inte August Strindberg, den gamle gubbstrutten, men jag inser att han var något utöver det vanliga. Och Ett halvt ark papper är fortfarande bland det bästa jag läst.