Trängselmånad för boksläpp

IMG_2150

Jag har precis bläddrat igenom Svensk Bokhandels höstnummer och sammanställt listan för vilka böcker jag vill skriva om i höst och jag kan konstatera att september är månaden då jag kommer att få det stressigast. Nästan 70 procent av böckerna (sammanlagt tolv stycken) som jag prickat för kommer ut då. Två släpps i augusti och två i oktober. November och december är uppenbarligen inte gångbara i sammanhanget.

Eftersom jag recenserat för tidningar sedan mitten av 80-talet sitter det där med första recensionsdag djupt rotat i mig men denna magiska dag har fått allt mindre betydelse och böckerna släpps ofta flera veckor i förväg, så när de väl recenseras i tidningarna är det många som hunnit läsa och kanske även blogga.

Litteraturkritik anses inte vara så viktigt längre och tidningarna har dragit ner kraftigt på antal bokrecensioner på kultursidorna. Det är kanske inget uppskattat material men jag tycker absolut att det fyller en viktig funktion så jag är glad så länge jag kan bidra till att de inte helt försvinner.

Att bli recenserad – eller inte

Det här med recensioner, det är inte lätt. Det finns författare som vägrar att läsa recensioner av egna böcker, och det finns författare som besinningslöst googlar i jakten på ALLT som skrivs om ens böcker.

En recension kan lyfta eller sänka en bok. Fast kanske inte så mycket som vi tror, och kanske inte heller så mycket just på litteraturområdet som inom exempelvis teater. I PO Enquists Ett annat liv berättar författaren om Broadwayuppsättningen av Tribadernas natt och om hur föreställningen tvärdog natten efter premiären när den viktigaste recensenten skrev negativt. Det är både fascinerande och skrämmande att en enda person kan hålla den makten i sin hand.

hallandsposten_rec

För en i princip helt okänd författare finns det andra problem än att bli dissad av en inflytelserik kritiker. Det är att bli recenserad överhuvudtaget. Sorgbägare fick en fin recension i Hallandsposten/Hallands Nyheter (två olika tidningar men samma recension, så ser det ut överallt i medie-Sverige nu för tiden) men i övrigt har det varit skralt med tidningsrecensioner. Det kan bero på ointresse från kulturredaktionerna men även på att jag inte skickat boken till några kulturredaktioner. Åtminstone inte till dagstidningar. Och inte till bloggare heller, för den delen. Ändå har jag fått ett par omdömen, skrivna av Monika Häägg och Birgitta Fernström. För det är jag både tacksam och väldigt glad.

I dag fick jag recension från BTJ. Det är inte alla förunnat eftersom BTJ har blivit allt mer restriktiva i sitt urval. Jag skickade med ett kort utdrag ur recensionen i Hallandsposten, vilket kan ha påverkat.

Det positiva med att få ett omdöme av BTJ är att man kommer med i det häfte som skickas ut till biblioteken och ligger till grund för deras beställningar. Om man inte finns med i häftet är det inte givet att biblioteken någonsin får veta att boken finns.

Det är inte tillåtet att citera hela recensionen, något som BTJ nogsamt påpekar. Varför vet jag inte. Därför blir det bara några ord ur Mia Sätterlunds omdöme av Sorgbägare: Det är  en berättelse som griper tag och som man vill följa till slutet.

 

Floden av recensionsböcker

I går var jag tillbaka på jobbet efter fem veckors semester. De flesta sommarvikarier har slutat, ordinarie personal är på plats igen. Alldeles i början av sommaren gjordes beställningarna av höstens recensionsböcker. Det började illa med de två första: ingen av dem dök upp. Den ena efterlyste jag via Facebook och fick i lådan ett par dagar senare, den andra har ännu inte synts till, trots att den ges ut av ett förlag som skickar samtliga sina böcker till redaktionen.

En bok från ett annat förlag låg i postfacket när jag kom till jobbet. Min lediga tid framöver blir fylld av läsande. Nu duger det inte längre att läsa några sidor strax innan jag ska somna, här måste avsättas tid.

Jag har kommit en tredjedel in i en av böckerna, återkommer med recension när jag läst klart och formulerat mig, men jag kan konstatera att det är en sådan bok där jag verkligen måste tvinga mig själv att inte tjuvtitta i slutet. Den är ruggigt spännande. Och den är svensk! Jag blir alltid lika glad – och förvånad – när jag hittar svensk spänningslitteratur som håller klassen.

Att tjuvläsa slutet gör jag gärna. Men självklart aldrig när det är böcker jag ska recensera. Ibland önskar jag dock att det var möjligt att frångå mina principer. Så spännande är boken.