Halländsk bokmässa och norska tomtar

När jag plockade in lådan med julsaker för att leta upp stjärnor att hänga i fönstren kändes det som om det var i förra veckan jag plockade undan grejerna. Det är verkligen märkligt hur fort ett år går.

Den 29 november förra året var det premiär för Halländsk bokmässa, på stadsbiblioteket i Halmstad. Samtidigt hade jag boksläpp på min roman Sorgbägare. Och i morgon är det dags för årets upplaga av bokmässan, den här gången på Kulturhuset Komedianten i Varberg. I år har jag inget ny bok att presentera, den kommer inte ut förrän till våren, men givetvis kommer Grim förlag ändå att vara där tillsammans med flera andra förlag och många författare. En av dem är Joanna Björkqvist, som i våras gav ut reportageboken Våra älskade orkade inte leva på Grim. Klockan 15.20 kommer hon och jag att prata om boken på en av bokmässans scener.

IMG_2607 IMG_2608

Men innan dess ska jag välkomna mina norska tomtar, som brukar titta fram till första advent varje år. Vi har kamperat ihop i tjugo år. Jag köpte dem på väg till stationen för att ta tåget till Kalmar. På den tiden bodde jag centralt i Halmstad så jag gick till stationen. I ett skyltfönster fick jag syn på tomtarna och blev tvungen att köpa dem.

En annan av mina tomtar kommer flygande i luftballong och det kan man ju räkna ut att det kan ta lite tid att hitta hit så han påbörjar sin resa den här helgen. Övriga tomtar får ligga kvar i lådan med julsaker till kvällen före julafton.

Övriga tre, alltså. Fler tomtar har jag inte. Jo, jag har en till men den har jag aldrig haft någon känsla för så i år kommer jag inte att plocka fram honom. Det känns skönt att ha kommit fram till detta viktiga beslut, mitt i allt packande och plockande inför morgondagens bokmässa.

Visualisera sommar i vinterland

Detta bildspel kräver JavaScript.

I går kväll började det snöa och i morse när jag vaknade såg trädgården helt annorlunda ut. Det var vitt överallt. För det allra mesta brukar snö i södra Halland kombineras med efterföljande regn så att allt blir en tråkig sörja, men än så länge har regnet hållit sig borta.

När jag sitter vid datorn kan jag se ut genom ett fönster i andra änden av huset. Det växer ett körsbärsträd där utanför och grenarna är grå och vita i dag. Som tur är kan jag gömma mig bakom den stora bildskärmen för snö är inte den bästa inspirationskällan just nu. Jag befinner mig mitt i sommaren, på Fridhems folkhögskola. Det är en sådan där ljummen härlig sommarkväll och det dricks vin och funderas kring quizfrågor. Jag har kommit drygt halvvägs in i tredje versionen av Kvinnor, vin och vänner, min litterära bagatell som kommer ut i maj nästa år.

Då känns det lite märkligt att titta ut på ett snöigt vinterland. Efter att ha gått en tur i trädgården sätter jag mig vid datorn igen och återvänder tacksamt till människorna runt bordet på gräsmattan vid utescenen och lyssnar till deras prat. Jag kan nästan lura mig själv att jag är där.

Anne-Cathrine Riebnitzsky – Tyrannens barn/recension

tyrannens-barn

Anne-Cathrine Riebnitzsky: Tyrannens barn
Översättning: Lars Ahlström
Massolit förlag

Tyrannens barn är en delvis självbiografisk berättelse av den danska författaren Anne-Cathrine Riebnitzsky. Jag läste en interjvu med henne i en dansk tidning när boken nyligen kommit ut i Danmark och genom den går det att förstå att mycket av det hon skrivit om i romanen är självupplevt, även om annat inte är det.

Den handlar om Lisa och hennes fyra syskon som växer upp med en våldsam far och en mamma som alltid gråter. Lisa och hennes bror Ivan är båda soldater men åker hem från Afghanistan när de får bud om att deras yngre syster Marie har försökt ta livet av sig.

I korta minnesbilder möter vi den barndom som var Lisas och syskonens. Vi ser det symboliskt krossade glaset som de tvingas balansera på för att överleva, rädslan och förvirringen över att inte förstå varför allting är som det är.

Däremellan får vi ta del av upplevelser från Lisas tid som soldat, dels i Afghanistan och dels i Ryssland där hon träffar Vasilij och blir förälskad. Författaren har gjort över 200 fallskärmshopp och det märks: skildringen av några hopp är så otroligt levande att det är hisnande att läsa.

Det skulle kunnat bli en på många sätt förfärlig berättelse med tanke på den uppväxt de fyra syskonen har. Men Anne-Cathrine Riebnitzsky väljer att även plocka fram det ljusa i tillvaron och den kraft som livet ändå har och som gör det värt att kämpa för. Hon gör det med ett följsamt språk som inte står i vägen men inte heller gömmer sig så att det inte syns.