Sakta framåt – ord för ord

skrivaJag har skrivit ungefär 60 A4-sidor av mitt nya manus. I går nådde jag fram till en svårskriven nyckelscen, som jag gick och gruvade mig för ett tag innan jag bestämde mig för att bara skriva den och få det överstökat.

Lättnaden efteråt var stor och jag kände mig nöjd i vetskapen om att jag är på väg dit jag vill. Men det är en roman som sannerligen inte skriver sig själv. Jag kommer att tvingas kämpa hela vägen. Det som gör att jag inte tappar sugen är vetskapen om att allt bara kan bli bättre och lättare i nästa skede, den av mig så omhuldade redigeringen.

I slutet av februari ska första versionen vara klar och eftersom jag är van vid att hålla deadline är jag inte speciellt bekymrad för att inte lyckas med det. Att kämpa är också att skriva. Och om mitt tålamod brister på alla områden är jag, när det kommer till skrivande, en envis jäkel.Än så länge känns det som om den här romanen har förutsättningar att bli det bästa jag har skrivit. Då spelar det ingen roll om vägen dit är en smula mödosam.

Peter May – Svarthuset/Recension

9174992880Peter May: Svarthuset Översättning: Charlotte Hjukström (Modernista)

Jag har tillbringat juldagarna på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Jag har vandrat omkring i byn Crobost och känt doften av torvbrasor, tittat ut över havet och försökt komma undan regnet. I svår storm har jag tagit mig ut till den otillgängliga klippön An Sgeir för att vara med om den årliga gugajakten. Min guide har varit den skotske författaren Peter May, som i ett klipp på Youtube berättade att han visste att den roman han skrivit, The blackhouse, var den bästa han åstadkommit. Ändå var det ingen brittisk förläggare som ville ge ut den. Det fanns ju redan en romanserie om Shetlandsöarna (Ann Cleeves) och behövdes inte fler.

I stället kom boken ut i Frankrike, och letade sig därifrån över hela världen och även, slutligen, till Storbritannien.

Jag skulle ha läst och recenserat boken i höstas, men av någon anledning missade förlaget att skicka boken och i stället fick jag den av Diana i Bokhandeln i Laholm, som tack för att jag varit hos dem och signerat böcker i somras. Utan att veta att jag hade den på min lista trodde hon att jag skulle tycka om den.

Svarthuset handlar om poliskommissarie Fin Macleod, som återvänder hem efter många år i Glasgow och Edinburgh. Anledningen är ett mord som har likheter med ett fall i Edinburgh. Macleod ska utreda om det är samma mördare. Återkomsten sker delvis motvilligt. För arton år sedan lämnade han ön utan några planer på att återvända. Han har  varit borta från polisjobbet i fyra veckor, alltsedan den dagen hans åttaårige son dog, och han vet inte längre om han hör hemma i poliskåren.

Romanen är inte så mycket en traditionell polisutredning som en uppgörelse med det förflutna och en vandring längs minnenas allé. Den karga miljön, människorna, händelserna som får konsekvenser årtionden framåt – allt det och lite till finns i Svarthuset och är skildrat på ett sätt som gör mig både glad och bedrövad. Och alldeles övertygad om att världen klarar sig utan mina romaner, men däremot är det angeläget att Peter Mays återstående två böcker i trilogin kommer i svensk översättning. Så fort som möjligt. Helst i går.

God jul!

Man skulle kunna tro att jag är en riktig julhatare, efter ett par lätt missnöjda inlägg den senaste tiden. Riktigt så är det inte, även jag kan tycka att det är småmysigt med allt ljus och glitter. Därför bjuder jag på ett bildspel och önskar alla en riktigt god jul!