Ett år av (magiskt) skrivande

Jag fick present och blommor när jag slutade på Hallandsposten efter ... många år.

Jag fick present och blommor när jag slutade på Hallandsposten efter … många år.

I dag är det precis ett år sedan jag, vid halv ett på natten, klev ut från redaktionen på Hallandsposten för sista gången. Det blev ett par vilsna veckor innan jag delvis hittade fotfästet och började skriva romanen som enligt uppgift skulle ha kommit från tryckeriet i dag.

Det gjorde den inte. Lådorna ligger kvar någonstans i Skåne över helgen, men det är helt okej. Nästan i alla fall. Jag kan inte riktigt andas ut förrän jag har sett att det är rätt omslag och rätt inlaga som tryckts, jämfört med provbokens. Annars får det bli tippen och omtryck, men jag hoppas på det bästa. Jag har mejl på att de nya filerna skulle skickas till tryckeriet och det brukar fungera.

Ett år alltså, sedan jag slutade vara ”löneslav” och blev min egen chef. Trots att jag verkligen såg fram emot att själv få styra över min tid och slippa allt tristare arbetsscheman var jag rätt låg första tiden och hade svårt att hitta min plats.

Jag hade också svårt att våga vara ledig. Om jag inte hela tiden jobbade med något kände jag mig värdelös. Jag var mer stressad än när jag hade som mest att göra på tidningen.

Kanske tar det ett år att landa. Att våga dra ner på tempot, att våga vara helgledig, att andas in djupt och verkligen känna efter. Mm, det känns bra.

Jag tror inte att det blir en bok om året framöver, även om jag snart vill vara igång med nästa. Eller också blir det så. Det visar sig så småningom.

Men det blir ändå minst två böcker, troligen tre, nästa år. Utgivna på Grim förlag men av andra författare än jag själv. Det ser jag otroligt mycket fram emot. Lite nervöst är det förstås, men mest spännande. Och hedrande för en liten gris i motvind.

 

Höst – dags för nya romanplaner

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den här hösten har hittills varit minst sagt fantastisk, åtminstone vädermässigt. Om sommarväder brukar jag ha mycket att säga: så fort det blir varmare än 25 grader klagar jag. Och varje gång värmeböljan är över och jag har fått lagom avstånd till den tänker jag att jag ska vara mer tålmodig nästa gång. Men det är så mycket lättare att älska hösten, när den skimrar som den gjort i år.

Min nya roman, Sorgbägare, går snart till tryck. Provboken höll måttet även om det finns en hel del noteringar och markeringar i marginalen. Det är en av fördelarna med att ha sitt eget förlag, Grim: jag kan ändra i texten även sedan inlagan är satt. Om radfallet påverkas när jag gjort en korrigering formulerar jag om. Jag har full koll på hela processen, fram till det ögonblick jag skickar iväg beställningen till tryckeriet.

Så nu är det dags att gå vidare och planera för nästa roman. Jag vet att jag egentligen skulle satsa hundra procent på marknadsföring av Sorgbägare, men om jag inte har ett pågående romanprojekt dör jag långsamt och det vill jag helst inte.

Min plan sedan tidigare var att plocka upp ett manus som jag skrev för många år sedan och göra om det. Jag läste allt material jag hade i somras och såg fram emot att grotta ner mig i 70-talet. Men mitt i alltsammans bestämde jag mig för att lägga det projektet på is och plocka upp ett annat i stället.

Jag ska skriva en feelgoodroman! Det krävs verkligen utropstecken här, för det här blir min hittills största utmaning som författare, det vet alla som läst en roman av mig. Jag känner att jag, åtminstone för en stund, behöver byta spår. Så nu fyller jag min digitala anteckningsbok med noteringar medan jag njuter av ännu en glimrande höstdag. Och korrläser ytterligare några kapitel i Sorgbägare. Jag är glad att min farhåga om en skrivtom höst kom på skam.