Stilla eufori – jag skriver på nya romanen

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 19.26.33

I går började jag skriva på det som ska bli min första feelgoodroman. Om man ska vara riktigt ärlig har jag 1) skrivit feelgood redan som ung, men det blev aldrig klart eftersom jag tröttnade på den lättsamma tonen, och 2) tjuvstartat skrivandet redan för en månad sedan. Då rensade jag i kalendern och fick en vecka utan något inbokat. Men det blev bara en dag av skrivande eftersom det redan nästa dag dök upp saker som jag var tvungen att ta itu med.

Det var ändå skönt att ha klarat av de där inledande sidorna, och känna att jag var på väg att kravla mig upp på banan igen. Det är ett år sedan jag skrev något på allvar. Så långa skrivpauser brukar jag inte ha. Jag höll visserligen på med redigering av Sorgbägare under förra våren och sommaren, men det är inte riktigt samma sak som att s k r i v a.

Jag tror att det var nyttigt med en paus. Sorgbägare var en svårskriven bok och jag fick kämpa med den varenda dag. Därför var det inte speciellt lustfyllt att skriva den. Om jag inte vetat att jag trots allt motstånd skulle lyckas få den klar hade jag slutat. Men för mig var det inget alternativ: jag hade pratat om den med så många och bestämt publiceringsdatum och allt, så boken kunde inte bara spolas ner i närmaste toalett. I efterhand är jag glad att jag har så pass mycket rutin att jag inte blev rädd när den spjärnade emot. Många har sagt att det är min bästa bok hittills och så är det nog.

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 19.25.33Den nya romanen blir antagligen lättare att skriva. Det är i alla fall vad jag hoppas. Sådant är givetvis svårt att bedöma efter ett par dagar, men jag har haft väldigt trevligt så här i inledningen och romanen är med mig och får mig att vilja flyga.

Vilket för övrigt kan passa bra så här i Blåkulletider när många kärringar är ute och luftar kvastarna.

Inspiration vid dammsugarslangen

Jag avskyr att städa. Jag har alltid avskytt det och det blir sannerligen inte bättre med åren. Lika länge som jag kämpat med den här avskyn har jag försökt hitta på knep för att underlätta den, trots allt, nödvändiga städningen.

Kanske är jag på väg att hitta en rutin som jag orkar hålla. Åtminstone delvis. För det finns grader även i helvetet, och det värsta i städningen är dammtorkning. Fredagen som gick var det åter dags för detta elände. Först hittade jag massor av undanflykter. Sedan fick jag fram dammtrasan och bet ihop. Men sedan blev jag avbruten av viktigare saker och städningen (avtorkning i köket samt dammsugning) fick anstå till i dag.

Skärmavbild 2015-03-29 kl. 15.00.34

Att dammsuga är inte så himla förfärligt egentligen. Jag tryckte in hörsnäckor i öronen och startade en Spotifylista och sedan var det bara att köra. Efter två låtar kom inspirationen galopperade.

Nej, inte den som har med städning att göra. Men musiken fick igång tankarna på romanen som jag ska börja skriva i morgon. Jag tänker ofta på den och gör noteringar var och varannan dag. Men ibland känns det extra starkt, som just i dag. Snabbt tystade jag dammsugaren och öppnade Evernote, letade upp filen med anteckningar om romanen och skrev.

Jag älskar den här fasen, den enda i hela skrivprocessen som drivs av inspiration.

Men jag tycker fortfarande lika illa om att städa.

Bokbloggsjerka – premiärturen

Jag har äntligen bestämt mig för att hoppa på idén med bokbloggsjerka som Annikas litteratur- och kulturblogg bjuder in till varje veckoslut.

white-collarVeckans fråga passar mig dessutom väldigt bra: Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film? Svaret är givetvis ett rungande NEJ! Samtidigt som jag skäms lite måste jag erkänna att jag är vansinnigt (nästan sjukligt) förtjust i Matt Bomers karaktär Neal Caffrey i White collar (vars fem första säsonger finns på Netflix). Han är en otroligt charmig bedragare med konstförfalskning som specialitet och tillsammans med FBI-agenten Peter Burke gör han livet svårare för andra bedragare. Caffrey är försedd med fotboja för att slippa sitta i fängelse och anlitad som konsult på FBI:s ekobrottsmyndighet. Serien är långt ifrån trovärdig men den är väldigt trivsam och beroendeframkallande.

En annan karaktär jag är omåttligt förtjust i är Jean-Baptiste Adamsberg, Fred Vargas egensinnige och annorlunda kommissarie. Jag har precis börjat läsa Cirkelritaren, den allra första deckaren i serien, som inte funnits på svenska tidigare (tack för att ni ändrat på det, Sekwa) och så fort jag dammsugit och städat i köket tänker jag leta upp en solig hörna och njuta av Adamsbergs sällskap.

vargas