Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn

Det blev verkligen inte mycket läst den här jul- och nyårshelgen, antagligen beroende på dels att helgen inte bestått av så många dagar och dels att jag jobbat i stället för att vara ledig. Nu har jag i alla fall avslutat den tredje och sista romanen i första samlingsvolymen av Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn. Det är tre korta romaner som skildrar Patricks liv i olika skeden. Den första romanen, Glöm det, utspelar sig under en enda dag i femårige Patricks liv. Det är den dagen då hans far förgriper sig på honom för första gången och hans liv på allvar börjar gå utför.

I den andra romanen, Dåliga nyheter, är Patrick 22 år och har kommit till New York för att hämta hem askan efter sin avlidne och avskydde far. Han är narkoman och hela vistelsen är en enda lång jakt på heroin, kokain och allt annat som kan fungera för att hålla livet borta. Det är outhärdlig läsning, så långt från drogromantik man kan komma och nästan ännu värre än första romanens skildring av den dysfunktionella familjen där det finns noll värme och respekt och det känns som om man ska slukas av en ond kraft.

Romanerna är självbiografiska och i intervjuer har författaren berättat att heroinet räddade livet på honom eftersom han hade att välja på det eller att ta livet av sig. Ändå är den där helgen i New York, i alla fall i romanen, en enda lång självmordstripp och det är ofattbart att han överlever.

Ytterligare några år har gått i tredje romanen, Visst hopp. Då är Patrick 30, drogfri och på ofokuserad jakt efter något att intressera sig för. Romanen utspelar sig före och under en societetsfest och består av ett flertal samtal mellan olika människor, de flesta sådana som funnits i ytterkanten av Patricks liv. Det är en lika uppsluppen som tom berättelse om den meningslöshet som den här typen av tillställningar uppenbarligen är där det mesta handlar om yta och vem som får njuta av uppmärksamheten från den brittiska drottningens oförskämda syster.

I vår kommer de två avslutande delarna i den här serien, och då är det mammans tur att granskas under luppen. Hon var nertryckt av sin man, alkoholiserad och utan förmåga att älska sin son eller ens ta hand om honom.

Jag ser fram emot fortsättningen för hur ont det än gjort att läsa vissa delar av romanerna hade jag inte velat vara utan läsupplevelsen. Det ska dessutom bli spännande att se vilken form författaren valt. De tre första romanerna är mycket olika bortsett från att samtliga utspelar sig under en starkt begränsad tid. Egentligen var det inte meningen att det skulle bli fler romaner än de första tre och den sista skrevs 2011, nästan tjugo år efter att den första kom ut.

 

Jul- och nyårsläsning

När jag skriver för jag skrivdagbok. Jag gör det bara i första versionen, resten kallar jag redigering även om denna innebär att jag skriver om alltsammans minst en gång. För tillfället har jag skrivit om Hundra dagar kvar en andra gång och läser nu långsamt igenom och gör småjusteringar innan manuset ska vidare till redaktören igen.

Läser gör jag hela tiden, andra böcker alltså. Men jag är så otroligt dålig på att i efterhand lägga på minnet vad jag läst. Ibland tänker jag att jag skulle börja föra läsdagbok, men hittills har det inte blivit av. Kanske kan jag bättra mig så här i början av det nya året.

I julas läste jag Louise Pennys senaste Gamachedeckare, Begrav dina döda. Hon har med tiden blivit en riktig favorit och jag är glad att jag har samtliga böcker i bokhyllan. Snart är det dags att läsa om serien från början. Fast då måste jag först titta åt ett annat håll än där min läshög ligger, eftersom den är omfattande.

Efter de två första delarna i Pennys serie var jag lite bekymrad. De var så otroligt trivsamma att jag genast ville flytta till Three Pines och sitta i Gabris och Oliviers bistro och dricka varm choklad och äta något gott bakverk. Sedan skulle jag titta in hos Myrna i bokhandeln och se om hon kunde rekommendera en bra bok. Middag skulle intas hos Peter och Clara, konstnärsparet, och i deras kök skulle sedan hela kvällen rinna iväg tills det var dags att gå hem och sova. Det var FÖR trivsamt, FÖR ofarligt.

Men sedan började det hända något med karaktärerna. Det var som att få en skymt av hur de såg ut under den polerade ytan och inte nödvändigtvis tycka om det man såg. Sedan dess har författaren fortsatt ge läsaren ledtrådar till människorna i hennes fiktiva lilla by och hon gör det så bra, med ett språk som svingar sig högre än allt annat i genren och intriger som är mer tragiska än otäcka och där offer och förövare ofta utses av slumpen.

Förra boken, Ett ohyggligt avslöjande, har varit omöjlig att släppa, för det var ett slut som inte är okej. Man FÅR inte göra så, fy fy (och så otroligt bra!) I Begrav dina döda får berättelsen en fortsättning. Men för att inget ska bli för enkelt har Louise Penny den här gången låtit tre utredningar löpa parallellt. En av dem ligger som en dov klangbotten och vi får den berättad i efterhand, med alla de spår och konsekvenser som blev av misstagen som gjordes, medan de andra sker inofficiellt: en i Québec och den andra i Three Pines.

Det är så snyggt, så bra, så vilsamt att läsa en deckare med de kvaliteter som finns i Louise Pennys böcker, och inte minst i den här.

Efter Begrav dina döda plockade jag upp Edward St Aubyns Romanerna om Patrick Melrose. Jag har precis kommit till del tre, Visst hopp, och ska försöka återkomma när jag läst ut den. Allt jag vill säga så här långt är: vilken skakande läsning!

 

Halvtid i romanbygget

img_0028

Efter nästan fyra månader med 72 skrivdagar är manuset till min nästa roman klart. Den kommer att heta Hundra dagar kvar och omslaget blir ungefär som på bilden. Jag satte punkt i början av veckan och har sedan grovredigerat, det vill säga läst igenom manuset och gjort smärre förändringar, vilket i slutänden blev cirka 13.000 tecken färre. Härnäst ska manuset till min redaktör, Joanna Björkqvist, och när hon har läst och kommit med sina synpunkter ska jag skriva om alltsammans igen.

I vanliga fall brukar min första version knappt vara läsbar och definitivt inget jag skulle låta någon annan se. Därför skriver jag om alltsammans direkt innan jag låter Joanna läsa. Men den här gången kände jag redan medan jag skrev att det blev så pass bra att det räckte med en grovredigering. De större förändringarna, typ fördjupa karaktärer, plocka bort scener, lägga till scener och så vidare kommer i nästa runda och då är det, med mitt arbetssätt, nödvändigt att skriva om i stället för att bara gå in i befintligt manus och peta.

Den här gången har jag också skickat manuset till en kompis som ska testläsa det. Hon är väl bekant med miljön och tiden (fabrik på 70-talet) där romanen utspelar sig och kommer säkert att kunna ge bra input på om jag är helt ute och reser.

Medan jag väntar (och tar skrivledigt) ska jag jobba med att sätta inlagan till en roman som kommer ut på Grim förlag i vinter. Den är skriven av en debutant, Åsa Persson, och mitt tips är att hålla ögonen öppna för det är en riktigt tät spännande och gripande berättelse som ingen bör missa.

För mitt eget manus är det lite mer än Hundra dagar kvar innan det kommer ut men framåt mars–april räknar jag med att manuset ska ha förvandlats till en bok.