Monikas midsommar i Glömskelunden

Nedan följer ett utdrag ur min roman Glömskelunden, där det finns ett kapitel som utspelar sig på midsommarafton. Många kan säkert känna igen sig i det där med traditioner som ingen egentligen vill ha men som är svåra att avstå från. Glömskelunden, och flera andra av Grim förlags böcker, finns just nu att köpa till riktiga fyndpriser på Adlibris. 15 kronor kostar Glömskelunden. Det får man inte ens en glass för …

Trevlig midsommar, alla!

 

”Prästen är där. Många av grannarna. Och alla gästerna på Calles camping. Monika bär en åtsmitande klänning, mintgröna tajts och vit kofta. Sommaren har visserligen nått sin absoluta höjdpunkt, ljuset är som ljusast och mörkret som tunnast, men det blåser snålt som vore det höst. Det har regnat i tre dagar men just nu innehåller inte molnen något regn och stundtals orkar solen fram i ett hastigt leende.

Monikas nya vita skor har redan fått gräsfläckar, och den vattensjuka planen liknar mer en nybökad åker än en midsommaräng. Men spelmännen håller humöret uppe, precis som lekledaren, och snart har det bildats en stor ring runt den lövade stången.

Hon hade tvekat innan hon cyklade hit i förmiddags för att delta i förberedelserna. Jag är inte sådan, tänkte hon, jag tycker inte om sådant här. Midsommar och jul är för andra, och jag känner ingen här. Fast det var ju därför hon skulle vara med. För att tvinga sig in i gemenskapen, börja ett nytt liv, bli en annan, en hon kunde tycka om. Om hon känt någon hade hon inte behövt göra detta. Om hon känt någon kunde hon suttit i trädgården och varit på den säkra sidan.

Hon hade inte gjort några värdefulla bekantskaper vid stångresningen, men hon fick en halvt motvillig känsla av att vara del av ett sammanhang.

Så långt som till att delta i dansen sträcker sig inte hennes ambitioner men hon ler väluppfostrat, om än en smula påklistrat, och ser sig omkring. Detta är hennes framtid, så här kommer hennes midsomrar att se ut i fortsättningen. Kanske blir det lättare när hon fått barn; barn och hundar är de bästa dörröppnarna i de flesta sociala sammanhang. Det går an att prata bajs efter både hundar och barn och det finns alltid någon som är intresserad. Kanske borde hon slå till och skaffa en hund när hon ändå håller på? En labrador? Hon suckar lätt.

Siv och Gösta står en bit ifrån och klappar takten. Hon brukar se dem i trädgården, vinka och byta några ord då och då. Nu närmar hon sig långsamt.

Gösta har långt grått hår som han knutit ihop i nacken. Siv liknar en bred grå mus. Hon bär en röd klänning som skär sig mot det gråa intetsägande. Gösta har samma skjorta som han brukar ha, och jeans och svart skinnväst.

– Jaha minsann, du har också hittat hit? säger Siv när Monika kommer gående.

– Vår kära midsommartradition, säger Gösta. För många år sedan reste de stången på planen mitt emot Hotellet, men nu är det ju tivoli där. Du ska väl dit i kväll? Det blir dans också, kasedans.

Han skrattar och blinkar åt Monika.

– Kasedans?

– Ja du vet, man håller om varandra och kasar runt på dansgolvet. En del kasar bättre än andra och några nästan svävar.

Han tar ett par steg och håller upp armarna i en danspose. Monika ler och nickar.

– Jag får se hur jag gör, jag har inte direkt bestämt någonting än.

– Jag ser att du väntar smått, säger Siv och nickar mot Monikas mage.

Instinktivt drar Monika ihop koftan över magen.

– Har karlsloken sprungit sin väg?

Monika höjer ögonbrynen. Värst vad de blev frispråkiga så fort de kom utanför tomtgränsen. Hemma gick grannarna mest och glodde, även om inte Siv och Gösta hörde till de nyfiknaste. Den värsta var grannen i syd. Monika vet inte vad hon heter, kallar henne Käringen i busken eftersom hon alltid tycks hitta anledningar att befinna sig i växtligheten. I början tvingade hon in Monika i samtal, nämnde huset och dess sorgliga historia. Precis som de flesta andra tyckte hon att det borde ha rivits. Men nu skulle det väl bli ordning på torpet och allt skräpet var bestämt borta, hon hade sett containern. Men det växte en hel del kirskål i tomtgränsen, den hade kommit med ett lass jord som Enok kört dit, och den var hon inte glad över.

Vem var Enok? Och vad var kirskål?

Monika försöker undvika Käringen i busken sedan dess. Och nu sätter Siv och Gösta igång.

– Inte direkt sprungit, säger Monika långsamt och ser på Siv. Han dog i en olycka.

– Det var räligt, säger Siv medkännande.

– Ja. Vi skulle ha flyttat in i huset tillsammans, men han fick aldrig ens se det. Inte mer än bilderna på nätet.

– Men du tänker behålla det?

– Jag ska försöka, jag vill gärna skapa mig något slags liv här.

– Det blir nog bra ska du se, säger Gösta och lägger hastigt sin ena arm om henne. Han ser på Siv, får en godkännande nick.

– Våra ungdomar kommer hem i kväll, det blir inget märkvärdigt men du är välkommen om du har lust. Sedan kan ni ju följas åt ner till dansbanan.

Gösta ser nästan bedjande på henne.

– Vi kanske också tar en tur dit ner, säger han. Än är vi inte för gamla för lite kasedans. Fast ringlekarna står vi över, för min del har jag aldrig tyckt att de där små grodorna varit speciellt lustiga.

Monika ler samtidigt som solen glimtar förbi. Den blinkar åt henne och hon sträcker på sig.

– Jag ska gå en liten runda. Är ni säkra på att … i kväll, menar jag?

– Kom klockan sex, säger Siv, du vet var vi bor. Det blir sill och potatis, vi är inte mer originella än så.

– Sill och potatis passar alldeles utmärkt. Ska jag ta med mig någonting?

– Inte alls, vi har mat så att det både räcker till och blir över, säger Siv avvärjande.

Spelmännen och lekledarna har nått till Räven raskar och alla står och gör gråtminer. Och får vi lov och får vi lov att sjunga grinolles visa?

En tydlig doft av grillkol sprider sig bortifrån campingen. Alla tänker uppenbarligen inte ge sig hän åt sill och potatis.

Prästen står med armarna i kors och tittar på människorna som dansar och sjunger om grinolle. Vad tycker han om att folk tillber en fallossymbol i stället för att vända sig till gud?

Vi äro musikanter alltifrån Skara borg. Monika har aldrig tyckt om ringlekar, inte ens som barn när fröken delade in dem i led eller såg till att ingen hamnade utanför ringen. Viljen I veta och viljen I förstå … Den urgamla texten har etsat sig fast i minnet även om hon inte begripit mycket av den … hur bönderna pläga så havre?

Vem brydde sig om några bondlurkar som hällde ut korn på åkern? Och så den förhatliga versen där flickorna hamnade mitt emot varsin pojke och tvingades ta deras svettvåta händer samtidigt som de klev ett steg närmare varandra och sjöng att de höll varandra så kära och inte nog kunde uttrycka den andres skönhet. Efteråt retades alla och skickade smackande luftkyssar, och dementierna for genom luften i klassrummet som kalla örfilar.

Han ser inte direkt upprörd ut, prästen. Kanske funderar han på att börja tillbe solguden. Eller förbereder i tankarna nästa predikan. Om han inte haft vit krage under den mörkgråa lammullspullovern skulle hon inte ha känt igen honom. Hon träffade honom en gång när hon var ute och gick och hamnade vid kyrkan. Han hade klivit ur sin bil, tittade på henne och frågade om det var något han kunde hjälpa henne med, men hon avböjde och skyndade vidare.

Hon går förbi honom bort från gräsplanen, över vägen och in på en stig mellan dynerna. Havet ligger inte mer än hundra meter från midsommarplatsen. Vattnet är blygrått och ser kallt ut. Hon följer stranden en bit och tar sedan närmaste väg hem.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *