Nyss gräs – nu en rabatt

Jag har hittat en struktur i redigeringsarbetet med Sorgbägare, så det går långsamt framåt och jag känner äntligen att jag har grepp om manuset. Ett grepp som jag inte tänker släppa.

Men mellan varven läser jag en bit ur Björn af Kleens Lucke & Lull Arvet efter en Bonnier. Hans böcker är alltid intressanta och läsvärda. Och sedan tar jag itu med ett projekt som har legat alldeles för länge på listan över sådant som ska göras. Detta att skapa en smal rabatt mellan min planerade blomsterkulle (med enbart vita blommor) och mitt nya körsbärsträd, som jag planterade i höstas och skulle se bra ut om det inte vore för bladlusangreppen.

Tidigare grävde jag alltid som en besatt när jag skapade rabatter. Grässvål, något som med mycket god vilja skulle kunna kallas jord och ren sand fyllde skottkärra efter skottkärra och kördes iväg till en undanskymd del av trädgården och i dess ställe fylldes det på massor av ny jord. Rabatterna blev inte de blommande oaser jag hade tänkt mig trots mitt slit. Det var inte förrän jag började köra genvägen med tidningar ovanpå gräset som det hände något.

Jag har en liten rabatt framför en stor sten, skapad för att rymma två plantor höstgentiana, och den är helt galen av växtkraft. Dock inte av gentianan, som sedan länge är utkonkurrerad. Ogräs har inte en chans att hävda sig bland alla blommor som tagit sig rätten att flytta dit utan min hjälp.

Tidningar direkt på gräset, alltså. Sedan tunna kvistar, näringsrik kökskompost, vanlig trädgårdskompost (förvandlad till mager jord med bra struktur) och till slut, mest för att jag hade en säck över, naturgödsel (torv och hönsgödsel).

Nu ska den få ligga till sig. Jag tänker jaga eventuellt ogräs och jag ska fundera. Än så länge har jag ingen aning om vad jag ska plantera i rabatten.

Men om jag känner akleja, rudbeckia, malva och lupin rätt tar de chansen att etablera sig där utan att jag behöver leda dem dit.

Tidningar, ris och kompost

Tidningar, ris och kompost

rabatt2

Färdig rabatt.

Grovredigeringen klar

Skärmavbild 2014-06-13 kl. 11.17.26Äntligen har jag plockat upp mig själv från självföraktets och osäkerhetens djup och gjort klart grovredigeringen av Sorgbägare. Det innebär att jag har läst och tittat på Joannas (min eminenta redaktör) kommentarer och markeringar och gjort ändringar i manuset. Jag har följt hennes råd till kanske nittiofem procent vilket visar hur lika vi tänker och hur bra jag tycker att hon är. Det är bara manuset som suger då och då. Men som jag skrev senast, jag vet att det är en fas som de allra flesta författare går igenom och jag tror att den är både nyttig och nödvändig.

Mina manus är inte mer mångordiga än vad de färdiga böckerna är. Så ofta handlar det om att lägga till i stället för att stryka, när jag redigerar. Den här gången har jag strukit fem sidor (ett par korta meningslösa kapitel) och lagt till sex sidor. Det kommer antagligen att bli mer, fast bara marginellt, när jag efter helgen ska gå igenom manuset en gång till och fortsätta fördjupa där det behövs.

Den här gången har jag frångått mitt eget arbetssätt. Jag brukar bryta ner manuset i scener, skriva korta sammanfattningar och på ett överskådligt sätt se vilka avsnitt som driver berättelsen framåt och vilka som bara är utfyllnad. Nu får det bli sammanfattningar av kapitlen i stället. Men nästa gång jag skriver en roman ska jag 1) ha en bättre grundstruktur och 2) återgå till att nagelfara varje scen i ett tidigare skede.

Nu tar jag helg och kör till tippen med släpkärran fylld av grenar.

Inplastad klassiker

20140611-150855-54535220.jpg
Ni vet de där ljuden som får en att må dåligt. Naglar mot griffeltavla, frigolit mot fönster, metallskrapa mot trävägg … Så kände jag när jag fick senaste bokcirkelboken och tog på omslaget. Det var så där tjusigt matt. Ögat gillade det men fingrarna vägrade ta i boken. De spretade och blev som galna. Bort! Bort! signalerade de och jag insåg att jag var tvungen att göra något radikalt om jag skulle klara att hålla i boken utan att rysa av obehag.

Det fick bli en snabb inplastning. När plastpåsen var ditklistrad kom jag på att jag kunde ha använt bred tejp i stället men då var det för sent.

Alternativet var att riva bort omslaget och då är det trots allt bättre så här.

Nu är jag redo att se vad Madame Bovary har att säga mig.