Fred Vargas – Cirkeltecknaren/recension

Fred Vargas: Cirkeltecknaren
Översättning: Cecilia Franklin
Sekwa

vargas

Fred Vargas skrev första boken om den egensinnige och oortodoxe kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg redan 1996 men inte förrän nu har den kommit i svensk översättning. Om man, som jag, vill följa en romankaraktär är det trevligt att få göra det i kronologisk ordning men det är inte så ofta man faktiskt får den chansen. Allra värst var det nog med Reginald Hill, där Dalen som dränktes var den första boken på svenska. Sedan följde en bok varje år, varannan en tidig Dalziel–Pascoe, varannan en helt nyskriven. Även sedan Hill avled för några år sedan har det fortsatt komma böcker i den populära serien och eftersom författaren var synnerligen produktiv finns det säkert många böcker än att översätta och ge ut.

I fallet Vargas har det kommit fem böcker tidigare på svenska och nu är det alltså dags för den allra första i serien, Cirkeltecknaren.

Adamsberg är ny som kommissarie i femte arrondissementet i Paris. Hans närmaste omgivning, med inspektör Adrien Danglard i spetsen, betraktar honom med viss skepsis eftersom han inte beter sig som en kommissarie bör göra. Ofta tar han långa promenader utan att meddela när och om han tänker komma tillbaka. Ibland kommer han för sent och har ingen förklaring till varför, ibland verkar han bara sitta och stirra framför sig, oförmögen till en enda vettig tanke.

Men någonstans i den där hjärnan pågår trots allt verksamheten för fullt. Adamsberg måste bara vänta in rätt tillfälle att få svaren på de frågor som ställs. Han är tålmodig, något som också driver Danglard till vansinne (och ytterligare ökar hans behov av att lugna sig med ett glas vitt vin eller tre).

Varför börjar exempelvis Adamsberg samla på notiser om en knäppgök som ritar cirklar på gatorna i Paris? När han dessutom skickar ut folk för att undersöka cirklarna, dokumentera och fotografera, blir Danglard arg. Men Adamsberg förklarar att den som ritar cirklarna är ondskefull och han befarar att det snart kommer att bli värre.

Han får rätt när en död kropp påträffas i en av cirklarna.

Jean-Baptiste Adamsberg är min favoritkommissarie. Jag brukar snegla åt det brittiska eftersom jag gillar miljöerna som ofta gör brittiska deckare så läsvärda, men det kan inte hjälpas: Adamsberg är nummer ett. Böckerna om honom är så långt från traditionella deckare och kriminaldramer som det går att komma. Om man ska vara riktigt ärlig är de väl inte helt igenom trovärdiga heller, men det spelar ingen roll. I det här fallet spelar det faktiskt ingen roll eftersom det är så njutbart att läsa dem. Fred Vargas har ett underbart språk, en stillsam humor och en makalös förmåga att teckna gestalter som man älskar, trots och tack vare diverse tillkortakommanden.

Jag är så tacksam att Sekwa har tagit upp den utgivning av Fred Vargas böcker som Wahlström & Widstrand inte fullföljde.

Bokbloggsjerka – premiärturen

Jag har äntligen bestämt mig för att hoppa på idén med bokbloggsjerka som Annikas litteratur- och kulturblogg bjuder in till varje veckoslut.

white-collarVeckans fråga passar mig dessutom väldigt bra: Är det bara jag som kan bli ”sjukligt” förtjust i en karaktär i en bok eller på tv/film? Svaret är givetvis ett rungande NEJ! Samtidigt som jag skäms lite måste jag erkänna att jag är vansinnigt (nästan sjukligt) förtjust i Matt Bomers karaktär Neal Caffrey i White collar (vars fem första säsonger finns på Netflix). Han är en otroligt charmig bedragare med konstförfalskning som specialitet och tillsammans med FBI-agenten Peter Burke gör han livet svårare för andra bedragare. Caffrey är försedd med fotboja för att slippa sitta i fängelse och anlitad som konsult på FBI:s ekobrottsmyndighet. Serien är långt ifrån trovärdig men den är väldigt trivsam och beroendeframkallande.

En annan karaktär jag är omåttligt förtjust i är Jean-Baptiste Adamsberg, Fred Vargas egensinnige och annorlunda kommissarie. Jag har precis börjat läsa Cirkelritaren, den allra första deckaren i serien, som inte funnits på svenska tidigare (tack för att ni ändrat på det, Sekwa) och så fort jag dammsugit och städat i köket tänker jag leta upp en solig hörna och njuta av Adamsbergs sällskap.

vargas

Fred Vargas – Spökryttarna från Ordebec/recension

9186480774Fred Vargas: Spökryttarna från Ordebec Översättning: Marianne Öjerskog (Sekwa). Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Medan stormen drog fram över Sverige i torsdags kväll tampades kommissarie Adamsberg med spökryttare i Ordebec, under några ovanligt varma sommardagar i Normandie.

I vanlig ordning bjuder författaren och medeltidsarkeologen Fred Vargas på högklassig underhållning när hon i Spökryttarna från Ordebec väver en snillrik intrig, som tar avstamp i en urgammal legend om levande döda på jakt efter ostraffade brottslingar.

Adamsberg får besök av en gammal dam vars dotter har sett spökryttarna, och nu är hon rädd för vad som kan hända. Kommissarien lyssnar bara med ett halvt öra, men får snart anledning att skärpa uppmärksamheten.

Ett mord med hjälp av brödklumpar, ett tarvligt brott mot en duva och en nyligen upptäckt son är andra komponenter i den här välskrivna romanen, vars enda svaghet är trovärdigheten när det gäller förövarens motiv. Det är ytterst sällan en deckare håller hela vägen, men när det gäller Fred Vargas böcker är jag beredd att acceptera eftersom allting annat sitter som en smäck. Hennes språk ligger snäppet över de flesta i genren, karaktärerna är genomarbetade och intressanta (inspektör Violette Retancourt är en klippa som vem som helst skulle behöva, den lärde vinpimplande Adrien Danglard ett vandrande uppslagsverk, och när det gäller Jean-Baptiste Adamsberg själv är han definitivt min favoritkommissarie) och humorn gör läsupplevelsen än mer njutbar.