Fred Vargas – Cirkeltecknaren/recension

Fred Vargas: Cirkeltecknaren
Översättning: Cecilia Franklin
Sekwa

vargas

Fred Vargas skrev första boken om den egensinnige och oortodoxe kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg redan 1996 men inte förrän nu har den kommit i svensk översättning. Om man, som jag, vill följa en romankaraktär är det trevligt att få göra det i kronologisk ordning men det är inte så ofta man faktiskt får den chansen. Allra värst var det nog med Reginald Hill, där Dalen som dränktes var den första boken på svenska. Sedan följde en bok varje år, varannan en tidig Dalziel–Pascoe, varannan en helt nyskriven. Även sedan Hill avled för några år sedan har det fortsatt komma böcker i den populära serien och eftersom författaren var synnerligen produktiv finns det säkert många böcker än att översätta och ge ut.

I fallet Vargas har det kommit fem böcker tidigare på svenska och nu är det alltså dags för den allra första i serien, Cirkeltecknaren.

Adamsberg är ny som kommissarie i femte arrondissementet i Paris. Hans närmaste omgivning, med inspektör Adrien Danglard i spetsen, betraktar honom med viss skepsis eftersom han inte beter sig som en kommissarie bör göra. Ofta tar han långa promenader utan att meddela när och om han tänker komma tillbaka. Ibland kommer han för sent och har ingen förklaring till varför, ibland verkar han bara sitta och stirra framför sig, oförmögen till en enda vettig tanke.

Men någonstans i den där hjärnan pågår trots allt verksamheten för fullt. Adamsberg måste bara vänta in rätt tillfälle att få svaren på de frågor som ställs. Han är tålmodig, något som också driver Danglard till vansinne (och ytterligare ökar hans behov av att lugna sig med ett glas vitt vin eller tre).

Varför börjar exempelvis Adamsberg samla på notiser om en knäppgök som ritar cirklar på gatorna i Paris? När han dessutom skickar ut folk för att undersöka cirklarna, dokumentera och fotografera, blir Danglard arg. Men Adamsberg förklarar att den som ritar cirklarna är ondskefull och han befarar att det snart kommer att bli värre.

Han får rätt när en död kropp påträffas i en av cirklarna.

Jean-Baptiste Adamsberg är min favoritkommissarie. Jag brukar snegla åt det brittiska eftersom jag gillar miljöerna som ofta gör brittiska deckare så läsvärda, men det kan inte hjälpas: Adamsberg är nummer ett. Böckerna om honom är så långt från traditionella deckare och kriminaldramer som det går att komma. Om man ska vara riktigt ärlig är de väl inte helt igenom trovärdiga heller, men det spelar ingen roll. I det här fallet spelar det faktiskt ingen roll eftersom det är så njutbart att läsa dem. Fred Vargas har ett underbart språk, en stillsam humor och en makalös förmåga att teckna gestalter som man älskar, trots och tack vare diverse tillkortakommanden.

Jag är så tacksam att Sekwa har tagit upp den utgivning av Fred Vargas böcker som Wahlström & Widstrand inte fullföljde.

En reaktion på “Fred Vargas – Cirkeltecknaren/recension

  1. Instämmer. Fred Vargas är något så ovanligt som en riktigt bra författare.
    Översättningarna är också, efter omständigheterna, klart godkända.
    Sekwa är värda en eloge.
    O solen har sin gång…
    //Björn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *