Livet utan skrivprojekt är ett gungfly

Snart är det kris. Jag känner hur marken gungar under mina fötter, hur det kliar i hela kroppen, hur irritationen gör att toleransnivån sjunker till ett minimum. Det är en evighet sedan jag skrev senast. Och då menar jag inte här, även om det också är ett tag sedan. Det är en evighet sedan jag var inne i ett romanprojekt och jag mår verkligen inte bra av det.

Ibland tänker jag att livet kanske hade varit enklare eller bättre om jag inte skrivit. Problemet är att jag inte har något val. Jag måste skriva, annars kantrar den farkost som är mitt liv.

Det är så mycket annat just nu, så mycket som måste bli klart, så mycket som kommit i vägen. Jag måste få bort det först. Men sedan … Så fort som möjligt. För det är snart kris och jag behöver ett romanprojekt att klamra fast vid.

Inspiration vid dammsugarslangen

Jag avskyr att städa. Jag har alltid avskytt det och det blir sannerligen inte bättre med åren. Lika länge som jag kämpat med den här avskyn har jag försökt hitta på knep för att underlätta den, trots allt, nödvändiga städningen.

Kanske är jag på väg att hitta en rutin som jag orkar hålla. Åtminstone delvis. För det finns grader även i helvetet, och det värsta i städningen är dammtorkning. Fredagen som gick var det åter dags för detta elände. Först hittade jag massor av undanflykter. Sedan fick jag fram dammtrasan och bet ihop. Men sedan blev jag avbruten av viktigare saker och städningen (avtorkning i köket samt dammsugning) fick anstå till i dag.

Skärmavbild 2015-03-29 kl. 15.00.34

Att dammsuga är inte så himla förfärligt egentligen. Jag tryckte in hörsnäckor i öronen och startade en Spotifylista och sedan var det bara att köra. Efter två låtar kom inspirationen galopperade.

Nej, inte den som har med städning att göra. Men musiken fick igång tankarna på romanen som jag ska börja skriva i morgon. Jag tänker ofta på den och gör noteringar var och varannan dag. Men ibland känns det extra starkt, som just i dag. Snabbt tystade jag dammsugaren och öppnade Evernote, letade upp filen med anteckningar om romanen och skrev.

Jag älskar den här fasen, den enda i hela skrivprocessen som drivs av inspiration.

Men jag tycker fortfarande lika illa om att städa.

Att gräva bland gamla synder

20140720-174845-64125516.jpg
Jag klarar inte av att ha semester. Nu är det sagt, och jag betraktar orden med lätt förbryllad min. Så länge jag hade en anställning var semester en självklar höjdpunkt på året, men nu när jag själv bestämmer över min tid vill jag fylla varje dag, åtminstone några timmar, men något som är jobbrelaterat.

Därför har jag bestämt mig för att redan i morgon börja titta lite på nästa romanprojekt. Jag vet inte om jag gör det lätt eller svårt för mig när jag den här gången ska ta mig an ett manus som jag skrev för trettio år sedan. Redan då visste jag att det fanns något i det som var värt att spara. Jag har massor av gamla manus, märkligt nog är de flesta avslutade romaner, men inget av de andra är värt en andra vår.

Jag ska börja med att förutsättningslöst läsa igenom det för att se hur pass hopplöst det är. Alltså tog jag ett djupt andetag, dök in i det stekheta förrådet och letade fram en väska som innehåller många av mina ungdomssynder, i alla fall av den litterära arten.

Jag blev väldigt förvånad när jag hittade ett synopsis. Och en hyfsat noggrann personbeskrivning, med utseende, bakgrund, drömmar och så vidare för de viktigaste karaktärerna. Nu för tiden blir det varken det ena eller andra, jag skriver och lär känna både personer och intrig efterhand. Det är tidsödande och inte speciellt smart, men jag har envist hävdat att det är enda sättet för mig att skriva romaner. Hm, uppenbarligen var jag av annan åsikt när jag var ung.

Därefter blev jag näst intill bestört eftersom jag bara hittade det handskriva manuset. Hur i all världen skulle jag kunna tyda det? Hade jag verkligen inte skrivit manuset på maskin ( Jag vägrade dator väldigt länge, kunde sträcka mig till att ha elektrisk skrivmaskin men inte mer)?

Än en gång fick jag dyka in i förrådet och leta, den här gången förgäves. Aj aj aj, där såg mitt skrivprojekt ut att dö i sin linda. Om jag inte kunde hitta ett mer hanterligt manus fick det vara. Men riktigt så illa blev det inte. Jag hade faktiskt varit smart nog att plocka in det och ställa i bokhyllan vid skrivbordet. Så nu sitter jag med en ordentlig manusbunt och en pärm full av övrigt material.

Som lingondricka, är arbetstiteln. Vi får väl se om lingondrickan har jäst eller om den fortfarande är värd att dricka.