När favoritplatsen invaderas av värme

IMG_3256 IMG_3261

Jag bor på västkusten och tycker därmed att jag ska kunna få slippa ostlig vind. Men ibland slår den till och då hörs det som om motorvägen går förbi precis vid tomtgränsen. En annan nackdel med ostlig vind har jag alldeles nyligen upptäckt – nämligen att det inte fläktar det allra minsta i uterummet. För ett par dagar sedan blåste det starkt från öst och termometer visade på 33 grader. Eftersom hjärnan har låg kokpunkt vågade jag inte sitta kvar utan flyttade tvärs över ”gräsmattan” till hammocken. Förra året visade den sig fungera utmärkt som kontor och skrivplats och jag räknade med att ingenting har förändrats på den punkten.

Det hade det inte. I dag blåser det varken från ost eller väst och nu är det så där varmt i uterummet igen så jag tar karaffen med vatten, spetsat med marockansk mynta och nyplockade svarta vinbär, datorn, mobilen och mig själv och sätter mig för att gunga själen i min hammock (uttrycket stulet från Hansson de Wolfe United), samtidigt som jag ska få ner några rader till i manuset så att jag med gott samvete sedan kan luta mig tillbaka och njuta av lördagsfriden.

 

Oväntad inspirationskälla

IMG_3230

Den här boken, Andelen av George Pelecanos, köpte jag i en sådan där kampanj ”köp fyra – betala för tre”. Jag uppskattade att den bara har 242 sidor och tänkte att den nog skulle kunna slinka ner. Pelecanos är dessutom en av männen bakom tv-serien The Wire, som är en höjdare på alla sätt och jämte Vita Huset (West wing) helt enkelt bäst. Men jag hade aldrig räknat med att hitta inspiration till mitt skrivande i Andelen. Jag tror att det är något med språket, sättet att berätta. Kortfattat, medvetna upprepningar som är välgörande för rytmen.

När jag läser något som inspirerar mig så här händer något med mitt eget språk. Jag vågar mer. Men jag är fullkomligt övertygad om att ingen annan skulle märka någon skillnad; det som händer sker inom mig.

Jag tänker, än en gång, att det som kan sägas med få ord (och på få boksidor) är det som verkligen är värdefullt. Det är där författaren har tänkt igenom och vägt varje ord, plockat bort alla passager som inte behövs, rensat bort allt onödigt tingel tangel. De allra flesta böcker, i synnerhet i deckargenren, skulle kunna kortas mer än omfånget på Pelecanos bok. Varför anses det vara fint att skriva långt när underbart är kort?

Livet utan skrivprojekt är ett gungfly

Snart är det kris. Jag känner hur marken gungar under mina fötter, hur det kliar i hela kroppen, hur irritationen gör att toleransnivån sjunker till ett minimum. Det är en evighet sedan jag skrev senast. Och då menar jag inte här, även om det också är ett tag sedan. Det är en evighet sedan jag var inne i ett romanprojekt och jag mår verkligen inte bra av det.

Ibland tänker jag att livet kanske hade varit enklare eller bättre om jag inte skrivit. Problemet är att jag inte har något val. Jag måste skriva, annars kantrar den farkost som är mitt liv.

Det är så mycket annat just nu, så mycket som måste bli klart, så mycket som kommit i vägen. Jag måste få bort det först. Men sedan … Så fort som möjligt. För det är snart kris och jag behöver ett romanprojekt att klamra fast vid.