Etikettarkiv: Ett halvt ark papper

Ett halvt noteringshäfte

Postat av

Jag har aldrig lyckats fastna för August Strindberg, men jag minns fortfarande när min svensklärare på gymnasiet räckte fram ett stycke text och bad mig läsa. Ett halvt ark papper, hette den korta novellen. Eller livsberättelsen. På en halv sida skrevs ett helt liv fram på ett sätt som nog påverkat mig en hel del. Jag skriver hellre kort än långt, ogillar tegelstensromaner och tycker att det är en skön konst att kunna behärska sig.

Skärmavbild 2015-02-16 kl. 23.04.15

Nu sitter jag med ett tämligen meningsfullt jobb som får mig att tänka på surgubben. Ända sedan 80-talet har jag sparat mina noteringshäften, där jag skrivit upp alla inkomster och utgifter. Tills i somras när jag plötsligt halkade efter så mycket att det verkade både onödigt och omöjligt att nå ikapp. Ändå bestämde jag mig för att göra det. Jag tog tretton skärmdumpar av mina uttag och insättningar sedan slutet av juni.

När jag kommit fram till mitten av oktober sköljer känslan av Strindbergs Ett halvt ark papper över mig.

15 oktober: veterinären 1.230 kronor.

20 oktober: veterinären 3.950 kronor.

Plötsligt blir jag tvungen att ta en paus. Torka tårarna. Det var den 12 oktober Cayenne slutade äta och den 15 hade jag inte fått igång honom. Några dagar senare hade han blivit inlagd ett par dygn. Sedan var det lite lugnare några veckor. Jag minns att jag kämpade, var tacksam för varenda bit mat han tuggade i sig.

3 november: veterinären 2.260 kronor. Ny undersökning, nya prover.

Och så vidare. Fler räkningar. Ända fram till slutet.

22 december: veterinären 1.830 kronor.

Sista räkningen då jag betalade för både insomningssprutan och kremeringen.

Det går kanske inte att sammanfatta ett liv i några få noteringshäften. Men det finns perioder i livet som blir tydliga i de där kalla trubbiga siffrorna. Datumen sitter hårdare, summorna är glömda sedan länge.

Cayenne kommer jag aldrig att glömma. Han fattas mig.

 

Gubbstrutten Strindberg

Postat av

Jag har aldrig gillat August Strindberg. Eller rättare sagt, jag bestämde mig tidigt för att jag inte tyckte om vad han skrev. I gymnasiet hade jag en lärare som tog min aversion som en utmaning. När jag frankt deklarerade att jag minsann inte tänkte läsa något av Strindberg, ”den gamle gubbstrutten som skrev så tråkigt”, nickade hon och lät mig slippa. Sedan stack hon till mig ett papper och bad mig läsa. Det var en kort novell, Ett halvt ark papper. Ett helt liv skildrat på ett halv ark papper, utan ett ord för mycket.

Nå, sade min lärare, vad tyckte du?

Mycket bra, konstaterade jag.

Det är Strindberg, sade hon med ett vänligt leende.

När vi var i Malmö för att se PO Enquists Tribadernas natt ville läraren veta vad jag tyckte, och jag minns att jag tyckte synd om Strindberg.

Just nu visar SVT Hemsöborna. Jag såg den första gången när jag var ett barn. Den måste ha visats sedan dess, för jag minns en del dialoger ordagrant, jag minns madame Flods tjusarlock när hon vill att Carlsson ska dansa en dans med räfserskan, och smärtan i hennes ansikte när hon inser att alla unga springer till skogs för kärleksmöten, medan hon är ensam och gammal. Jag minns Normans kaxiga de’ e’ la värmlandssvin, kan ja tro, och förnedringen när Carlsson slår honom till marken och gnider in hans ansikte i gödsel.

Skådespelarna är magnifika, så otroligt bra in i minsta gest och mimik, Sif Ruud var en av våra allra främsta, precis som Allan Edwall. Det är skådespelarna som gör Hemsöborna så bra. Men det är också en bra berättelse i all sin skenbara enkelhet.

Jag har Strindbergs samlade verk i bokhyllan, men jag har knappt läst något. Jag gillar fortfarande inte August Strindberg, den gamle gubbstrutten, men jag inser att han var något utöver det vanliga. Och Ett halvt ark papper är fortfarande bland det bästa jag läst.