Ett halvt noteringshäfte

Jag har aldrig lyckats fastna för August Strindberg, men jag minns fortfarande när min svensklärare på gymnasiet räckte fram ett stycke text och bad mig läsa. Ett halvt ark papper, hette den korta novellen. Eller livsberättelsen. På en halv sida skrevs ett helt liv fram på ett sätt som nog påverkat mig en hel del. Jag skriver hellre kort än långt, ogillar tegelstensromaner och tycker att det är en skön konst att kunna behärska sig.

Skärmavbild 2015-02-16 kl. 23.04.15

Nu sitter jag med ett tämligen meningsfullt jobb som får mig att tänka på surgubben. Ända sedan 80-talet har jag sparat mina noteringshäften, där jag skrivit upp alla inkomster och utgifter. Tills i somras när jag plötsligt halkade efter så mycket att det verkade både onödigt och omöjligt att nå ikapp. Ändå bestämde jag mig för att göra det. Jag tog tretton skärmdumpar av mina uttag och insättningar sedan slutet av juni.

När jag kommit fram till mitten av oktober sköljer känslan av Strindbergs Ett halvt ark papper över mig.

15 oktober: veterinären 1.230 kronor.

20 oktober: veterinären 3.950 kronor.

Plötsligt blir jag tvungen att ta en paus. Torka tårarna. Det var den 12 oktober Cayenne slutade äta och den 15 hade jag inte fått igång honom. Några dagar senare hade han blivit inlagd ett par dygn. Sedan var det lite lugnare några veckor. Jag minns att jag kämpade, var tacksam för varenda bit mat han tuggade i sig.

3 november: veterinären 2.260 kronor. Ny undersökning, nya prover.

Och så vidare. Fler räkningar. Ända fram till slutet.

22 december: veterinären 1.830 kronor.

Sista räkningen då jag betalade för både insomningssprutan och kremeringen.

Det går kanske inte att sammanfatta ett liv i några få noteringshäften. Men det finns perioder i livet som blir tydliga i de där kalla trubbiga siffrorna. Datumen sitter hårdare, summorna är glömda sedan länge.

Cayenne kommer jag aldrig att glömma. Han fattas mig.

 

Mycket vatten under broarna

Man skulle kunna tro att den halländska bokmässan tog knäcken på mig, för efter den har det varit helt tyst här. Jag har egentligen ingen riktigt bra förklaring till stiltjen, men den har trots allt stört mig så pass att jag bestämde mig för jag under 2015 skulle uppdatera minst två gånger i veckan.

Och nu ser jag att halva januari gått. Det är snart två månader sedan Sorgbägare kom ut. Jag har fått fantastiskt fin respons från massor av läsare. De flesta tycks eniga om att det är min hittills bästa roman, och sådant känns förstås väldigt bra, inte minst med tanke på att det var en bok som verkligen inte skrev sig själv. Sorgbägare var på många sätt ett sorgebarn men allt sådant är glömt nu.

Så här stolt såg Cayenne ut när boken om hans liv just kommit från tryckeriet.

Så här stolt såg Cayenne ut när boken om hans liv just kommit från tryckeriet.

I december, två dagar före jul, tvingades jag åka till veterinären med min älskade katt Cayenne och låta honom somna in. Han hade varit sjuk sedan mitten av oktober men det var inte förrän i början av december som prover visade att hans njurar nästan slutat att fungera. Det var ett tufft men samtidigt självklart beslut att ta. Som djurägare har man ju ansvaret att se till sin väns allra bästa. Julen blev inte den muntraste; alla som haft eller har djur vet hur stor saknaden är när de inte längre finns där.

Redan innan Cayenne kom in i mitt liv hade jag bestämt att han skulle bli min sista katt. Jag står fast vid det beslutet, medan många i vänkretsen tror att jag kommer att få en ny kattkompis så småningom. Vi får väl se. Cayenne blev tolv år.

För att i fortsättningen kunna hålla min plan att blogga ett par gånger i veckan avslutar jag nu och återkommer snart med mer om vad som hänt sedan sist.

Gott hopp för skadad katt

I går kväll kom Cayenne in och haltade. Han blir nästan alltid skadad eller sjuk (jag har skrivit en bok om hans vilda liv, Cayenne – kryddpojken med bett) på kvällar och helger då det är svårare att få tag i en veterinär. Det syntes inget sår men i ärlighetens namn vågade jag inte kolla närmare. Han slår först och talar sedan. I morse var hältan värre men tack och lov hade ”min” veterinärklinik jour så jag fick en tid på förmiddagen.

Cayenne spottade, fräste och slog när veterinären skulle undersöka honom så egentligen kunde ingenting konstateras. Inte haltade han heller, men det händer tydligen ofta att djuren är så spända att de förtränger smärtan när de är hos veterinären. Han fick en smärtstillande spruta och tablett för fyra dagar. Så fort vi kom hem såg jag hur ont han hade, hur svårt han haltade och hur eländig han var.

Men efter en timme började smärtlindringssprutan ge effekt och snart hade jag även fått i honom lite mat. Det finns hopp om livet. Han ligger i skuggan i högt gräs och har det trots allt ganska bra. Medan hans matte är slut efter alldeles för få timmars sömn. Jag lägger mig nog också i skuggan i högt gräs och försöker ta in att det redan har gått en vecka av första sommarmånaden.

20140607-135040-49840369.jpg