Många paket blir det

pall

Den senaste tiden har varit fylld av tejprullar, kartonger, bubbelplast och böcker. För en vecka sedan landade en pall böcker (i kartonger, tack och lov) på infarten och jag fick bråttom att lasta in dem i bilen och köra till lagret. Efteråt räknade jag ut att jag hade lyft cirka 1.200 kilo den dagen. Inte så underligt att jag fick träningsvärk i armarna. Varje bok väger fysiskt inte så mycket men innehållet har tyngd och förhoppningen är att många ska vilja läsa Joanna Björkqvists reportagebok Våra älskade orkade inte leva, där hon har intervjuat åtta människor vars nära anhöriga tagit sitt liv. Hon har även pratat med två personer som i sitt yrke möter människor i kris – en präst och en psykoterapeut.

Det är med stolthet och tacksamhet mitt förlag, Grim, ger ut boken, som har release i dag.

Samtidigt har försäljningen av min egen roman Sorgbägare, efter att ha fått utlåtande från BTJ, tagit fart och det har kommit beställningar från biblioteken varje dag i två, tre veckor. Bokrean är också på gång (start 25 februari) och i år har förlaget med fyra böcker, Kråkprinsessan, Glömskelunden, Snökupan och Cayenne – kryddpojken med bett. Jag hade gärna sänkt priset även på Mellan raderna, men tyvärr (eller glädjande?) är den nästan slutsåld, så jag måste ta beslut om jag ska trycka upp ny upplaga eller kanske ge ut boken som storpocket eller standardpocket. I så fall blir det inte förrän lagom till Bokmässan i höst. Det har börjat komma beställningar på de fyra reaböckerna, och sammantaget kan konstateras att tejprullen snart är slut, att jag ska komplettera förpackningsmaterialet med wellpapp och kraftpapper och att armmusklerna även fortsättningsvis får sin dagliga träningsdos även om jag ligger sorgligt efter med besöken till gymmet.

Jag har också en hemlig plan. Det kommer en vecka, inte alltför avlägset, där jag än så länge inte har någonting inbokat och jag tänker försöka hålla det så. Då ska jag försöka sätta mig med min nya roman och försöka komma igång med den. Det är inte utan att jag längtar efter att börja skriva igen.

Men innan dess har jag en del att beta av på listan: uppdatera mitt författarporträtt på Grim förlag, skriva ett par beställda texter, skriva föredrag till författarframträdande i mars, göra e-bok av kommande roman på Grim, utforma ett avtal till kommande utgivning på Grim samt fakturera och bokföra.

Och så hoppas jag att vårens deckarbokflod ska skölja över mig och recensionsböckerna trilla ner i lådan.

Många tårar kvar att gråta

I förra veckan ringde de från djurkliniken och berättade att askan efter Cayenne kommit och att jag kunde komma och hämta den när jag ville. I dag kände jag mig stark och samlad och redo. Jag har trots allt inte gråtit över förlusten de senaste två veckorna, så att konfronteras med något så konkret och påtagligt som kartongen med askan kändes inte svårt.

På väg till djurkliniken stannade jag till vid djurbutiken där jag köpte kattmat innan Cayenne blev sjuk. Jag ville lämna över en låda böcker av kåserisamlingen Cayenne – kattpojken med bett, för att be personalen dela ut till kattägare och därmed hedra minnet av honom.

Jag hann knappt innanför dörren innan det brast och tårar vällde ut. Med möda lyckades jag berätta mitt ärende och sedan var det bara att vända hemåt igen. En ny gråtreserv hade hittats, en som rymde massor av tårar och sorg.

havet

Jag får samla nya krafter och hämta askan en annan dag. Det får bli en promenad till havet i stället.

Gott hopp för skadad katt

I går kväll kom Cayenne in och haltade. Han blir nästan alltid skadad eller sjuk (jag har skrivit en bok om hans vilda liv, Cayenne – kryddpojken med bett) på kvällar och helger då det är svårare att få tag i en veterinär. Det syntes inget sår men i ärlighetens namn vågade jag inte kolla närmare. Han slår först och talar sedan. I morse var hältan värre men tack och lov hade ”min” veterinärklinik jour så jag fick en tid på förmiddagen.

Cayenne spottade, fräste och slog när veterinären skulle undersöka honom så egentligen kunde ingenting konstateras. Inte haltade han heller, men det händer tydligen ofta att djuren är så spända att de förtränger smärtan när de är hos veterinären. Han fick en smärtstillande spruta och tablett för fyra dagar. Så fort vi kom hem såg jag hur ont han hade, hur svårt han haltade och hur eländig han var.

Men efter en timme började smärtlindringssprutan ge effekt och snart hade jag även fått i honom lite mat. Det finns hopp om livet. Han ligger i skuggan i högt gräs och har det trots allt ganska bra. Medan hans matte är slut efter alldeles för få timmars sömn. Jag lägger mig nog också i skuggan i högt gräs och försöker ta in att det redan har gått en vecka av första sommarmånaden.

20140607-135040-49840369.jpg