Gubbstrutten Strindberg

Jag har aldrig gillat August Strindberg. Eller rättare sagt, jag bestämde mig tidigt för att jag inte tyckte om vad han skrev. I gymnasiet hade jag en lärare som tog min aversion som en utmaning. När jag frankt deklarerade att jag minsann inte tänkte läsa något av Strindberg, ”den gamle gubbstrutten som skrev så tråkigt”, nickade hon och lät mig slippa. Sedan stack hon till mig ett papper och bad mig läsa. Det var en kort novell, Ett halvt ark papper. Ett helt liv skildrat på ett halv ark papper, utan ett ord för mycket.

Nå, sade min lärare, vad tyckte du?

Mycket bra, konstaterade jag.

Det är Strindberg, sade hon med ett vänligt leende.

När vi var i Malmö för att se PO Enquists Tribadernas natt ville läraren veta vad jag tyckte, och jag minns att jag tyckte synd om Strindberg.

Just nu visar SVT Hemsöborna. Jag såg den första gången när jag var ett barn. Den måste ha visats sedan dess, för jag minns en del dialoger ordagrant, jag minns madame Flods tjusarlock när hon vill att Carlsson ska dansa en dans med räfserskan, och smärtan i hennes ansikte när hon inser att alla unga springer till skogs för kärleksmöten, medan hon är ensam och gammal. Jag minns Normans kaxiga de’ e’ la värmlandssvin, kan ja tro, och förnedringen när Carlsson slår honom till marken och gnider in hans ansikte i gödsel.

Skådespelarna är magnifika, så otroligt bra in i minsta gest och mimik, Sif Ruud var en av våra allra främsta, precis som Allan Edwall. Det är skådespelarna som gör Hemsöborna så bra. Men det är också en bra berättelse i all sin skenbara enkelhet.

Jag har Strindbergs samlade verk i bokhyllan, men jag har knappt läst något. Jag gillar fortfarande inte August Strindberg, den gamle gubbstrutten, men jag inser att han var något utöver det vanliga. Och Ett halvt ark papper är fortfarande bland det bästa jag läst.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *