Att bli recenserad – eller inte

Det här med recensioner, det är inte lätt. Det finns författare som vägrar att läsa recensioner av egna böcker, och det finns författare som besinningslöst googlar i jakten på ALLT som skrivs om ens böcker.

En recension kan lyfta eller sänka en bok. Fast kanske inte så mycket som vi tror, och kanske inte heller så mycket just på litteraturområdet som inom exempelvis teater. I PO Enquists Ett annat liv berättar författaren om Broadwayuppsättningen av Tribadernas natt och om hur föreställningen tvärdog natten efter premiären när den viktigaste recensenten skrev negativt. Det är både fascinerande och skrämmande att en enda person kan hålla den makten i sin hand.

hallandsposten_rec

För en i princip helt okänd författare finns det andra problem än att bli dissad av en inflytelserik kritiker. Det är att bli recenserad överhuvudtaget. Sorgbägare fick en fin recension i Hallandsposten/Hallands Nyheter (två olika tidningar men samma recension, så ser det ut överallt i medie-Sverige nu för tiden) men i övrigt har det varit skralt med tidningsrecensioner. Det kan bero på ointresse från kulturredaktionerna men även på att jag inte skickat boken till några kulturredaktioner. Åtminstone inte till dagstidningar. Och inte till bloggare heller, för den delen. Ändå har jag fått ett par omdömen, skrivna av Monika Häägg och Birgitta Fernström. För det är jag både tacksam och väldigt glad.

I dag fick jag recension från BTJ. Det är inte alla förunnat eftersom BTJ har blivit allt mer restriktiva i sitt urval. Jag skickade med ett kort utdrag ur recensionen i Hallandsposten, vilket kan ha påverkat.

Det positiva med att få ett omdöme av BTJ är att man kommer med i det häfte som skickas ut till biblioteken och ligger till grund för deras beställningar. Om man inte finns med i häftet är det inte givet att biblioteken någonsin får veta att boken finns.

Det är inte tillåtet att citera hela recensionen, något som BTJ nogsamt påpekar. Varför vet jag inte. Därför blir det bara några ord ur Mia Sätterlunds omdöme av Sorgbägare: Det är  en berättelse som griper tag och som man vill följa till slutet.

 

En av inventarierna

vackert orange, som det skulle vara på 70-talet

vackert orange, som det skulle vara på 70-talet

I går skrev jag på Facebook att jag hade jobbat på Hallandsposten i 35 år (och snart ska sluta för att påbörja resten av mitt liv) och i dag skrev jag, efter att ha fått en kommentar om att jag är en verklig trotjänare, att jag tillhörde inventarierna på stället.

I dag när jag plockade fram hushållsmaskinen för att sätta deg till bröd tänkte jag att den där maskinen också är en trotjänare. Jag fick den i slutet av 1970-talet, när jag precis blivit sambo och flyttat till eget hus.

Sedan dess har mycket hänt, på alla fronter, men maskinen fortsätter troget att tjäna mig. Utan den skulle jag inte baka mitt eget bröd. Visst händer det att jag rör ihop deg även utan maskinen, men när det är på riktigt, det vill säga med degvätska på en liter eller mer, då är det maskinen som gör jobbet att knåda.

Förhoppningsvis ger inte maskinen upp sitt jobb lika lätt som jag. För trots allt: vad är egentligen 35 år? Det är ju bara början!