Rökt böckling à la fabror Melker

Jag vet precis hur farbror Melker kände sig när han försökte elda i spisen och röken vällde in i köket. Så gör den varje kväll hos mig. Det beror inte, som i Melkers fall, på att jag glömt öppna spjället, utan på att kallraset är fullständigt rasande. I vanlig fall brukar det räcka att hålla en hoprullad brinnande tidningssida upp i rökkanalerna, så vet den vart den ska ta vägen. Men nu skiter den fullständigt i det och väller i stället ut i huset i tjock och ohälsosam rök. I kväll drog brandvarnaren igång. Som tur är har jag lågt i tak och kunde snabbt slita ner varnaren och få tyst på den. Sedan blev det öppna fönster och försök till tvärdrag. Medan röken fortsatte välla in tills den, på en tyst given signal, vände in och upp i rökkanalerna.

Vädermässig kulturkrock

När jag tittar upp från datorn och genom dörröppningen från biblioteket, via hallen och vardagsrummet, ut genom fönstret, ser jag att körsbärsträdet nästan tappat alla sina blad.

Yrvaket undrar jag hur det gick till? I manuset jag jobbar med är april på väg att gå över i maj och det kan skymtas ljust gröna blad på träden.

Inte ens om jag skyndar på hinner jag i kapp. Romanen slutar i midsommartid och jag ska var klar med redigeringen i december.

Kanske är det rätt tid att redigera manus nu. I synnerhet om de utspelar sig när ljuset är på väg tillbaka efter en lång kall vinter.

Syrligt nyförvärv

Av mitt förra inlägg att döma skulle man kunna tro att jag alltid gör dåliga affärer. Men min senaste investering gör mig i alla fall glad, även om den på sikt kan visa sig vara mindre bra.Jag har köpt ett limeträd. Sedan tidigare har jag ett citronträd. Jag köpte det i våras och sedan dess har det blommat oavbrutet och nu är trädet fullt av små kart. Det tar tid för en citron att mogna, men det är värt väntan.

Många köper citronträd för blomdoftens skull. Och visst är den fantastisk, men ännu mer otrolig är smaken på de egenodlade citronerna. Så saftiga, så ljuvliga.

Och nu har jag alltså slagit till på ett limeträd. Om jag hade varit smart hade jag naturligtvis väntat till våren. Tänk om jag inte lyckas övervintra trädet. Då har jag inte fått en chans att njuta av det.

Jag tänkte inte så när jag köpte det. Jag tänkte bara att jag ville ha det och att det skulle få vara sällskap till citronträdet nu i vinter. I mitt lilla växthus. Förra vintern hade jag två olivträd i växthuset. De dansade och sjöng hela vintern, och belönade sitt fina vinterviste med att blomma och sätta frukt. Två rosmarinplantor fick också övervintra i växthuset. Tidigt på säsongen blommade de med vackra blå blommor.

Tillsammans ska mina Medelhavsväxter nog klara vintern. Bara för att jag vill det så mycket. Och för att drömmar är till för att förverkligas när så är möjligt.