Göteborgsvarvet

För många år sedan försökte jag bli en joggare. En som sprang. Jag genomförde tre halvmaror, två av dem i Göteborg. Efter den första var jag djupt besviken eftersom jag trots att jag var vältränad inte orkade springa hela vägen utan tvingades gå bitvis. Långt senare log jag igenkännande åt Haruki Murakamis önsketext på sin gravsten: Han gick åtminstone aldrig

Det är ett nederlag att gå. Hellre jogga så långsamt att man riskerar välta. Trots min inställning GICK jag alltså för att hjärnan talade om för benen att det var bäst så. Svikare!

En vecka senare sprang jag motsvarande sträcka utan att stanna, utan att gå, utan att bli speciellt trött. Sedan slutade jag jogga. 

Jag deltog visserligen i två halvmaror till men var aldrig lika tränad för det som första gången. Och det där giftet som inbitna joggare pratar om har jag aldrig känt av. Jag längtar då och då efter att bli en joggare men tror inte det kommer att hända. 

I dag kollar jag på Göteborgsvarvet via tv och är tacksam över att inte vara en av de 60.000 anmälda till loppet. 

Fool on the hill

När jag var tonåring samlade jag på solnedgångar. Jag hade väggarna i mitt rum klädda av vykort som avbildade dessa naturens publikfriande motiv. Men mest samlade jag på upplevelsen av solnedgångar. Så fort jag mellan träden kunde skymta en rosafärgad himmel kastade jag och kompisen ifrån oss badmintonracketarna, slängde oss på cyklarna och susade ner till stranden för att bevittna skådespelet. 

Somliga var mer spektakulära än andra men gemensamt för de allra flesta var att solen gömde sig bakom ett osynligt moln precis innan den skulle försvinna ner i havet. Och då räknades den inte. 

Ibland satt jag ensam i dynerna och spanade. Då nynnade jag Fool on the hill för mig själv och kände mig precis så svårmodig som en ung människa kan göra när hon bär på alldeles för stora svåra tankar. Det var något svidande skönt när det vackra i solnedgången mötte mitt tonårsvemod. 

I de vackraste solnedgångarna brukade vi bada. Vi sprang rakt ut i solgatan och jag kan faktiskt fortfarande minnas en gång när havet färgades rött och vattnet var mjukt som sammet. Det var efter en alldeles perfekt sommardag, sådana som inträffar då och då och aldrig glöms bort. 

Solnedgången på bilden hade antagligen inte fått godkänt även om den ännu har chans att nå havet utan att först gömma sig bakom en molnskärm. Men den är för blek. Vi hade krav på skådespelet, experter som vi var. 

Himmel och hav i grått möte

Det är fortfarande jämngrått inuti även om det grönskar i naturen. Orken finns inte riktigt där, men precis som jag trots allt anar en ljusning just där himmel och hav möts, är jag säker på att även min värld snart ljusnar och får färg.