När romankaraktärerna tar över

IMG_1989

Romangestalterna bestämmer och författaren är bara stenograf. Foto: Grim förlag

Jag har skrivit sex romaner och förutom den första, Och natten är lång och svår, som hade en förlaga i Anders F Rönnbloms låt Camillas sång från plattan Ramlösa kvarn, har jag suttit i baksätet och åkt med när romangestalterna valt väg. Första romanen skrev jag i mitten av 1980-talet vilket gör att jag inte minns om jag själv bestämde eller lät Camilla, Anders, Rikard och de andra ta över handlingen innanför de givna ramarna.

Varje gång jag börjar skriva en ny roman tänker jag att den här gången ska jag ha kommandot hela vägen. Jag ska i förväg veta vad som ska hända, jag ska lära känna personerna i boken så att jag inte åker på några överraskningar; det är trots allt jag som ger dem liv, nog sjutton har jag rätt att även bestämma hur de ska agera i olika situationer.

Och varje gång tvingas jag ge upp nästan direkt. Fyrtiosju A4-sidor in i mitt nya manus, det som ska bli en feelgoodroman, inser jag att det händer igen. Jag trodde att jag kände huvudpersonerna ganska väl men så är uppenbarligen inte fallet. De förvånar mig nästan hela tiden. Och de figurer jag bestämt ska befinna sig i bakgrunden eller inte alls vara med kommer med kommentarer som tvingar mig att ta reda på vad de menar.

Det gör också att jag i princip inte har en aning om från en dag till nästa vad som ska hända i romanen. Jag har en riktning utstakad men vägen dit är helt okänd för mig. Frågan är om mina romangestalter vet eller om det som sker är en överraskning för dem också. I så fall undrar jag vem det egentligen är som styr det här romanfordonet.

Inte jag i alla fall. Möjligen är det en okänd del av min hjärna som vägrar samarbeta med resten av mig.

Mo Hayder: Fågelmannen/Behandlingen – recension

mohayder1 mohayder2

Mo Hayder – Fågelmannen
Översättning: Peter Lindforss
Behandlingen
Översättning: Anders Bellis
Modernista

Redan på omslaget till Mo Hayders debutroman duggar varningarna tätt. ”Fågelmannen kommer att skrämma livet ur dig”, konstaterar tidningen Elle. ”När upplösningen ageras ut framför ögonen på en gör den ackumulerade effekten att det blir svårt att andas”, fyller The Washington Post i. Och The Guardian konstaterar att Mo Hayder är ”en författare som står i kontakt med sin mörka sida”.

Det är bara att hålla med. En morgon kallas unge kommissarie Jack Caffery till en brottsplats i sydöstra London där fem sargade kvinnokroppar påträffats. Samtliga har en liten fågel insydd i bröstet. Det visar sig snart att teamet har med en sexualsadistisk seriemördare, tillika nekrofil, att göra.

Få förövare i deckargenren gör mig så trött som seriemördare. Jag tror att det har varit så ända sedan jag såg den hyllade filmen ”Seven” och inte tyckte att den var speciellt bra. Men det finns givetvis författare som klarar av att ge liv och psykologiskt djup åt dem. Mo Hayder är bra, första halvan av boken är, om än våldsam och äcklig, ändå klart läsvärd. Framför allt lyckas hon göra sin kommissarie intressant. Han är tillsammans med en kvinna som han inte älskar, han är uppslukad av att få veta vad som hände med hans lillebror som försvann när han var barn och aldrig påträffats. Jack Caffery är övertygad om att det är grannen som är skyldig. Därför har han bott kvar i föräldrahemmet, därför har han ett helt rum fyllt av handlingar om fallet och därför ägnar han en stor del av sin tid med att spionera på den förhatlige grannen, som hånar honom på olika sätt.

Det är andra halvan i boken som gör det hela problematiskt, och sista tredjedelen spårar den ur totalt och förvandlas till en så kallad splatterfilm, men utan den i sammanhanget nödvändiga humorn.

Andra delen i serien om Jack Caffery heter Behandlingen. Den kom i svensk översättning redan 2003 under titeln Trädens tystnad och finns nu i ny kostym och med annan titel. Den är inte fullt lika blodig som den första men minst lika äcklig. Seriemördare och nekrofiler i förra boken, pedofiler i denna. Jack Caffery blir personligen involverad när en pojke försvinner och resten av familjen påträffas bunden och svårt medtagen. Fallet påminner allt för mycket om det som hände hans egen bror för många år sedan och han kan inte förhålla sig neutral och professionell. Han kan inte heller släppa tankarna på att få veta vart brodern tog vägen, och till slut får han upp ett spår som leder rakt in i mörkret.

Mo Hayder må vara hyllad och skriva bra men jag mår mest illa av att läsa hennes böcker. Jag trodde länge att jag var intresserad av Jack Caffery och därför kunde bortse från omständigheterna kring resten, men lyckligtvis har jag även tappat intresset för honom. I och med att Mo Hayder tagit steget in i de allra mörkaste skrymslena av det mänskliga psyket finns ingen väg tillbaka. Och det är bara att inse att jag inte är villig att följa henne dit. Åttahundra sidors helvetesvandring får vara nog.

 

Bokbloggsjerka om bokförvaring

Veckans fråga i bokbloggsjerkan kommer från Mia Eggimann. Den lyder: Hur får du plats med alla böcker?

IMG_1949

Jag har ett litet bibliotek (fjorton bokhyllor, tror jag) där jag sorterat in alla böcker i bokstavsordning samt i utgivningsföljd. Det ryms inte fler hyllor i rummet och hyllplanen rymmer inte heller fler böcker så nu börjar det bli problem. De senaste åren har jag lagt böckerna ovanpå de andra, i väntan på att skapa plats åt dem. Samt staplat böcker i vild oordning i den smala hyllan som syns på bilden, medan jag funderar på hur jag ska organisera den.

Risken är att jag tvingas göra mig av med böcker snart. Länge var det en tanke som var helt oacceptabel men nu inser jag att det inte håller längre. Under flera år var jag medlem i en bokklubb där jag inte själv valde böcker utan fick ett bokpaket (ja, det innehöll ett uppslagsverk med grön pärm, dessa böcker maldes ner i återvinningskvarn när jag flyttade – ingen loppis ville ta emot dem) varannan månad och många av de där böckerna har jag inte ens läst och kommer aldrig att läsa. Under ännu fler år har jag recenserat böcker för en tidning och de allra flesta av dessa böcker kommer jag inte heller att läsa om. Där är alltså två kategorier av böcker som jag på sikt kan göra mig av med. Jag måste bara samla mod en liten stund till …