Triumfens ögonblick

Chariots of fire, eller Triumfens ögonblick, heter filmen där ett gäng blivande stjärnlöpare springer barfota i vattenbrynet längs en evighetslång strand. Soundtracket är Vangelis storslagna musik.

Musiken ljöd i mitt inre i morse när jag ÄNTLIGEN lyckades pilla filen till e-boken Och natten är lång och svår – Sången om Camilla igenom Elibs valideringsport. Jag är inte hundra procent säker på hur jag lyckades, men jag misstänker att ett av de tidigare felen kan ha varit så simpelt som ett filnamn med å, ä och ö i. Några typsnitt som låg och skräpade hade jag tydligen också lyckats städat bort, vilket också underlättade resan över gränsen till ebok-landet.

Det tar några dagar, sedan ska boken finnas tillgänglig att ladda ner. Priset blir lågt, jag gör det här mest för att det är roligt (även om frustrationen har varit gigantisk under resans gång) och för att min debutroman inte finns i pappersform längre. Den kom ut 1984, något år senare fick jag tvåhundra exemplar från förlaget – resten av upplagan skulle gå till makulatur, som brukligt är när böcker inte säljer som förväntats. Jag makulerade mina tvåhundra böcker genom att gräva ner dem. Där och då kände jag mig färdig med boken. Nu dyker den upp som en elektronisk resurs i stället.

Och jag går vidare till nästa projekt. I dag har jag gjort mallen för boken om Cayenne, och lagt in första kåseriet. Jag har även letat efter illustrationer som kan lätta upp på boksidorna, vektorgrafik med katter. Det ska bli väldigt roligt att få pyssla med det här under några veckor.

I nästa vecka hoppas jag få hem pocketböckerna. Då ska jag plocka upp de slumrande kunskaperna om hur man gjorde när man lade in titlarna i Bokrondellen, skickade till BTJ, och tog alla andra kontakter som måste tas. En sak som jag troligen aldrig kommer att lära mig är åt vilket håll jag ska vända etikettpapperet när jag ska skriva ut adresslappar på skrivaren.

Jag tar det inte så hårt. Jag vilar i triumfens ögonblick och konstaterar att jag gjort min första e-bok utan att behärska tekniken. Vad spelar det då för roll om en adresslapp hamnar åt fel håll?

Melodifestivalen inspirerar

De senaste tio, femton åren (kanske är det tjugo, tiden går ju så fort när man har roligt) har jag inte tittat på ett enda avsnitt av evighetsserien Melodifestivalen. Jag påstår inte att jag svävar i lycklig okunskap om allt som har med denna ”tävling” att göra, det går inte att undvika tidningarnas rapportering om högt och lågt.

I torsdags ondgjorde jag mig över Charlotte Perrellis skor, som fanns på bild i en kvällstidning. De kostade närmare 40.000 kronor, de var spetsiga åt alla håll och, i mina ögon, fruktansvärt fula. Hennes show lär ha gått loss på miljoner (kanske kvällstidningsöverdrift, vad vet jag) och det är rätt beklämmande att vi håller på med sådant trams när pengarna kunde ha använts till något mycket vettigare.

Men det är ju alltid lätt att sätta sig på sina höga hästar och bli moralens väktare. Strax efter mitt utbrott fick jag syn på en skoannons. Åh, vilka snygga skor! Det hör till saken att jag avskyr skor. Åtminstone är jag fullständigt ointresserad. Jag har ägt ett par pumps, och det är närmare trettio år sedan jag köpte dem. Nu satt jag plötsligt och dreglade över ett par röda skor i en annons.

Kan det ha varit Perrellis draktaggiga skor som inspirerade? Kanske är jag i hemlighet både skofetischist och Melodifestivalfantast. Eller kan bli.

Dagen därpå gick jag till skobutiken och en halvtimme senare kom jag ut med två par snyggskor. Som det kan gå.

Stående på ett ben

Just nu känns det som om jag står på ett ben i väntan på … någonting. Eller ingenting.

Jag har skickat beställning till tryckeriet på pocketböckerna, jag har tillfälligt fått ge upp tanken på att förstå mig på tekniken bakom en epub-fil och överlåtit till expertis på distributören Elib att lösa det åt mig (men jag har en plan för hur jag i framtiden ska kunna åtgärda ”typsnitt som ligger och skräpar”).

Det finns ingenting i min agenda just nu. Egentligen finns det ingenting där förrän i april. Men så länge orkar jag inte stå på ett ben, så jag gör raskt om i planeringen. Flyttar fram produktionen av kåserisamlingen om Cayenne, inleder arbetet med inlagan redan nästa vecka och bestämmer samtidigt att det ska få ta tid att göra inlagan.

Men hur länge jag än segar och gnetar och petar lär jag inte kunna hålla på med den längre än till april, när jag egentligen skulle ha jobbat med den. Så då flyttar jag väl fram det fortsatta arbetet med mitt nästa romanmanus, Mellan raderna, några månader också och börjar skriva om det, med lektörsutlåtanden och kompisläsaråsikter att stödja mig mot.

Någon enstaka dag är det skönt att stå där på ett ben och sova (höns kan stå på ett ben och sova, grisar i motvind har för många ben att hålla reda på för att klara detta) men det får verkligen inte vara stiltje för länge.

Nå, jag kan alltid läsa medan jag väntar. Jag har några böcker som jag bytt till mig av andra egenutgivare. Ett par har jag läst ut, en har jag kommit till mitten av medan den sista ligger på tur. Jag återkommer med mina synpunkter och intryck.