En gris i motvind ger inte upp

I går var jag frustrerad. Jag fick inloggningsuppgifterna till eboksdistributören Elib redan tidigt på morgonen och vid niotiden satte jag mig för att ge mig i kast med att överföra Och natten är lång och svår till dem. Det gick inte. Epub-filen gick inte igenom, och jag fick inget felmeddelande som kunde tala om för mig var problemet låg.

Sedan försökte jag hela dagen, med nya program, med felsökning via google, med att klara mig på ett äpple till lunch (frustration gör mig oförmögen att äta). Till slut började det lossna. Jag hittade en informativ sida på internet, följde steg för steg och kände att jag var något på spåren.

Då tvingades jag avbryta för att åka till stan och ställa upp i ett pubquiz (ett trevligt avbrott). När jag kom hem igen hade jag fått svar på ett mejl till en teknikkunnig person som tittat på min fil och hittat felet. Jag hade inte angivit titel och författarnamn, vilket gav en varning i felsökningsprogrammet. Allvarligare var att jag inte skrivit in ISBN-nummer någonstans när jag konverterade från indesign-fil till epub-fil. Det gav en felmarkering. Han lovade göra det och returnera filen.

I dag testade jag att göra epub-fil av ett kapitel. Och fick för första gången tummen upp från felsökningsprogrammet. Nu tror jag att jag vet hur man gör ebok.

Och så har jag skickat beställning till Scandinavian Book på tvåtusen pocketböcker, tusen vardera av Kråkprinsessan och Glömskelunden. Jag fick provböckerna i går och gjorde några småjusteringar på omslaget. Om ett par veckor räknar jag med att ha dem.

Första meningen

Mina bokplaner sträcker sig fram till nästa vår. Då kommer fjärde romanen, i en löst sammansatt serie, ut. Sedan vet jag inte mer. Kanske ger jag ut Snökupan i pocket? Kanske samlar jag ihop de noveller jag skrivit genom åren och gör något av dem? Kanske vågar jag ta steget att ge ut andra författares manus?

Jag vet inte. Det fanns en tid då jag hade uppslag och idéer till minst tio romaner. Så är det inte längre. Jag har visserligen en vag idé om en ny roman, men den är just vag. Och kanske helt omöjlig att skriva. Men jag tassar runt den, tittar på den, vänder och vrider och låter den skölja genom mig utan att ta den riktigt på allvar.

När jag åt lunch kom första meningen farande genom luften. Jag hämtade ipaden, öppnade appen Evernote och skrev ner den. Drömmen förde henne alltid till samma plats.

Så gjorde jag en anteckning: Miljöbeskrivning. Ljungheden, de döda träden, det grå huset. Stoppa där, resten kommer senare.

En del författare säger att man alltid ska stryka första meningen. Oftast har jag ingen given första mening, jag brukar skriva om inledningen gång på gång på gång på … I slutversionen av Kråkprinsessan fick jag tag i de första meningarna och visste direkt att jag hade något att jobba utifrån.

Hur det blir med Drömmen förde henne alltid till samma plats vet jag inte. Men jag tänker vänta ett tag innan jag stryker den. Det vore ju bra om det fanns n å g o n t i n g mer än en mening.

Hitta hem

När jag läser om min kollega Margareta Börjessons funderingar kring berättarperspektiv tänker jag på hur lång tid det tog innan jag hamnade rätt i romanen Kråkprinsessan. Det jag ville berätta var om en kvinna som tappar fotfästet och tar klivet bort från verkligheten.

omslaget till pocketutgåvanI en version inledde jag berättelsen före andra världskriget, i en annan lät jag huvudpersonen möta sig själv. Jag testade olika ingångar och vinklar, laborerade med allt utom själva berättarperspektivet. I var och en av de otaliga versionerna skrev jag om Solbritt i tredje person. Och kom henne aldrig riktigt nära.

När jag till slut, efter femton år eller så och otaliga refuseringar, gav upp och bestämde mig för att lägga ner projektet, kunde jag ändå inte släppa det helt. Jag bestämde mig för att skriva en novell och en gång för alla bli av med den. Av någon anledning skrev jag de första raderna i jag-form. Och jag visste redan då att jag äntligen hittat rätt.

Det blev inte lätt. Jag tvingades gå in i kvinnans, Solbritt, hjärna och se tillvaron ur hennes perspektiv. Efter skrivpassen var jag totalt slut, hade ingen aning om var jag befann mig eller vem jag var. Tre veckor efter att jag började skriva den sista versionen var jag klar. Av alla tusentals manusblad hade jag 86 sidor kvar. De enda sidor som behövdes. De enda ord som inte kunde plockas bort. Ett par sidor hade hängt med hela vägen, resten var utbytt. Jag hittade hem med berättelsen. Men jag har inte skrivit fler romaner i jag-form eftersom jag i grunden inte tycker om förstapersonsperspektivet. Jag tycker att det begränsar, samtidigt som det är förföriskt enkelt. Bedrägligt enkelt – kanske väldigt svårt.

Det här med att hitta hem gäller för övrigt inte bara manus och sätt att skriva. Jag köpte en lampa en gång, till ett fönster i en stor lägenhet med högt i tak. Den var jättefin. Men det var inte förrän jag i fönstret i en liten lägenhet som lampan sträckte på sig och visade att den hamnat rätt.

Och så har vi frysboxen, den lilla tappra boxen som hängt med sedan mitten av nittiotalet och de senaste elva åren har stått som en tjock klump i köket i mitt lilla långsmala kök. Jag bar ut den till förrådet. Tittade förundrad på den och insåg att den äntligen har hamnat på exakt rätt plats i sin fyrkantiga tillvaro.

Ibland tar det lång tid, ibland vet man direkt.