Snart dags för Bokmässan

Förra året ställde jag (och Grim förlag) ut på Bokmässan i Egenutgivarnas monter. I år har jag valt Qoola Qvinnor. Den främsta anledningen till det är att jag uppskattar att jag inte behöver hjälpa till att bygga eller riva montern. Jag kan bara glida in med mina böcker, ställa dem i hyllan och plocka fram mitt bästa leende.

Förra året höll jag på att bryta ihop (faktum var att jag gjorde det) av stress inför mässan, eftersom jag, som styrelseledamot i Egenutgivarna, var en av de ansvariga för att det skulle fungera på bästa sätt för alla utställare i montern. Det var otroligt mycket att hålla koll på, tusen små detaljer som skulle klaffa.

Men i år – oj, så bekvämt. Som sagt.

Fast nu, med mindre än en vecka kvar tills det börjar, har mässnerverna börjat krypa ut och ligger som smärtkänsliga rep utanpå kroppen. Huvudet är så sprängfyllt av halvtänkta tankar att jag knappt vet vem jag är eller vad jag håller på med. Antingen är jag inte speciellt stresstålig eller också har jag upptäckt att det är en hel del småsaker som ska fixas även inför detta mässbesök.

bild (2)I dag ordnade jag i alla fall en viktig sak. Jag var på banken och växlade till mig mynt. Fyra tunga pappersrör följer med till Göteborg, men jag hoppas att jag kan byta ut dem till sedlar igen efter mässan om inte alla går åt.

Porträtt att hänga i montern, kortläsare, visitkort, utställarkort – mycket blir det. Och böcker. Kanske borde jag åka till lagret och plocka till mig några till. Tänk om det kommer många till montern och böckerna tar slut!

Välkomna till monter C00:05 på torsdag till söndag i nästa vecka! Förhoppningsvis har jag fått allting med mig, inklusive huvudet och bekväma skor.

Farlig kärlek

Jag är inte speciellt förtjust i teknik men oftast lyckas jag handskas hjälpligt med den, så man kan inte säga att jag är direkt rädd.

Däremot blir jag rädd när jag inser hur mycket viss teknik betyder för mig och hur knäckt jag blir när den lägger av.

Min mobil dog i förmiddags. Jag utgick från att batteriet var urladdat och satte den därför på laddning. Efter en halvtimme hämtade jag den. Fortfarande inget liv i den.

Jag flyttade den till en annan laddare. Ingen reaktion. En tredje laddare. Samma nedslående resultat. Därefter laddning via datorn. Aldrig har en mobil varit så stum och svart.

Nästa vecka ska jag till bokmässan och vara borta i fyra dagar. Fyra dagar utan mobil finns inte i min värld. Så lät det inte för ett år sedan. Det var ungefär då jag köpte min så kallade smartphone och sedan dess bär jag den med mig överallt. Före smartphonen kunde det går dagar utan att jag kollade mobilen.

En död smartphone är inte speciellt smart.

Jag kollade upp att det fanns garantitid kvar och jag hittade kvittot. Man skulle kunna tro att jag har full koll på mina papper eftersom det inte tog mer än en minut att hitta det, men då ska man veta att jag sprang omkring i en halvtimme tidigare i dag och letade efter en rulle omslagspapper. Och alla andra gånger jag förgäves letat efter papper och förbannar mig själv för att jag inte har ordning på någonting! Men ibland ska man alltså ha tur.

Tur var väl också att jag inte hann gå till butiken med min döda mobil. När jag i desperation tog upp den och visade den för mina lunchkompisar visade den plötsligt mycket svaga livstecken.

Så urladdad var den alltså att den inte vaknade ens av en halvtimmes laddtid. Och så uppjagad var jag att jag nästan började gråta när jag såg de svaga tecknen på liv.

Jag blir rädd när jag inser att jag är farligt kär i min mobil. Borde nog göra slut men jag förmår inte.