Uppladdning inför omstart

Det är drygt en vecka sedan jag var klar med första versionen av mitt nya manus. Jag lät det ligga i två dagar och läste sedan igenom det för första gången.

Det var ingen upplyftande läsning och jag är hård i de kommentarer jag skrivit i marginalen. Tunt, platt, skissartat. Dåligt, helt enkelt. Inte ens de enstaka meningar och formuleringar som jag, när jag skrev dem, tyckte att jag lyckats med fick mig att känna att det ändå fanns någonting positivt att bygga vidare på.

rosmarinSå vad gör en stackars författare då? Förtvivlar? Kastar skiten och lovar att aldrig mer skriva? Tröstäter? Går ut i växthuset och tittar på de blommande rosmarinbuskarna och tänker att det ändå finns små ljusglimtar i tillvaron?

Tja, bortsett från det där med rosmarinen gör jag inget av de föreslagna åtgärderna. I stället biter jag ihop. Samlar mig. Tvingar bort de alltför negativa tankarna och laddar inför fortsättningen. I morgon börjar jag skriva om. Jag har tillverkat en manushållare att vila pappersutskriften på, för även om det manus jag har inte är bra kommer jag att utgå från det när jag skriver om.

13021652_O_1Och så har jag börjat läsa en deckare av Elizabeth George. Hon var en av mina favoritförfattare för många år sedan. Men sedan började hennes romaner svälla och bli onödigt omfattande och det krävs tålamod för att orka igenom dem.

Ändå är det vad jag behöver nu. En roman som är helt olik min egen, till innehåll och kvalitet givetvis, men först och främst till mängden ord. Jag behöver läsa något av en författare med tålamodet att brodera ut sin text. Men risken är att jag hinner skriva klart andra versionen av min roman innan jag läst ut boken. Dels för att jag knaprar i mig den i små portioner och dels för att jag har en del recensionsböcker på ingång, och de måste gå före.

Jag börjar känna otåligheten, viljan att göra om och göra bättre, det där djävlar anamma som en författare måste ha för att orka när det är som tyngst.

I dag vilar jag, kollar Vasaloppet och går till gymmet i eftermiddag. Men i morgon kör jag!

Syrligt nyförvärv

Av mitt förra inlägg att döma skulle man kunna tro att jag alltid gör dåliga affärer. Men min senaste investering gör mig i alla fall glad, även om den på sikt kan visa sig vara mindre bra.Jag har köpt ett limeträd. Sedan tidigare har jag ett citronträd. Jag köpte det i våras och sedan dess har det blommat oavbrutet och nu är trädet fullt av små kart. Det tar tid för en citron att mogna, men det är värt väntan.

Många köper citronträd för blomdoftens skull. Och visst är den fantastisk, men ännu mer otrolig är smaken på de egenodlade citronerna. Så saftiga, så ljuvliga.

Och nu har jag alltså slagit till på ett limeträd. Om jag hade varit smart hade jag naturligtvis väntat till våren. Tänk om jag inte lyckas övervintra trädet. Då har jag inte fått en chans att njuta av det.

Jag tänkte inte så när jag köpte det. Jag tänkte bara att jag ville ha det och att det skulle få vara sällskap till citronträdet nu i vinter. I mitt lilla växthus. Förra vintern hade jag två olivträd i växthuset. De dansade och sjöng hela vintern, och belönade sitt fina vinterviste med att blomma och sätta frukt. Två rosmarinplantor fick också övervintra i växthuset. Tidigt på säsongen blommade de med vackra blå blommor.

Tillsammans ska mina Medelhavsväxter nog klara vintern. Bara för att jag vill det så mycket. Och för att drömmar är till för att förverkligas när så är möjligt.