Börjlind – Den tredje rösten/recension

Cilla och Rolf Börjlind: Den tredje rösten (Norstedts) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

9113053124Cilla och Rolf Börjlind är tillbaka med andra delen i sin serie om Tom Stilton och Olivia Rönning. Titeln, Den tredje rösten, är själva nyckeln till gåtans lösning och får därför inte sin förklaring förrän i slutet av boken.

En tid har gått sedan upplösningen av de våldsamma händelserna i förra boken, Springfloden. Olivia har varit i Mexiko för att söka sina rötter, och när hon återvänder till Stockholm har hon bestämt sig för att lägga polisyrket på hyllan och i stället läsa konstvetenskap.

Den före detta polisen Tom Stilton har lämnat det hårda livet som uteliggare och hyr rum på en pråm, hos Luna, en kvinna med en märklig tatuering på armen.

Olivia och Tom talar inte med varandra, eftersom Olivia anser att han svikit henne. Men då den här serien handlar om dem blir de naturligtvis tvungna att till slut återuppta kontakten.

De två brott som sker ser inte ut att ha något samband. En tulltjänsteman hittas hängd i sin villa i Stockholm – en kvinna påträffas styckad och nergrävd i ett strövområde i Marseille.

Olivia blir ofrivilligt inblandad i det första brottet, där det som först ser ut som ett självmord i själva verket är mord. Och Tom hamnar, tillsammans med en nära vän till den styckade kvinnan, i Marseille.

Börjlindarna har åter skrivit en rapp berättelse, väl förankrad i det aktuella nyhetsflödet. Såväl illa skötta äldreboenden som Lundsberg (fast där kunde författarna naturligtvis inte känna till den senaste händelseutvecklingen) är viktiga delar i den intrikata intrigen.

Karaktärerna är tillräckligt intressanta för att man ska vilja veta mer om dem, och författarna är smarta nog att ge små bitar men inte hela sanningen på en gång. Här finns mer att hämta. Språket är korthugget och effektivt, inte märkvärdigt på något vis men inte heller undermåligt. Eftersom författarparet är manusförfattare är det inte svårt att se boken som tv-serie, och så lär det också bli.

Låt oss bara hoppas att den påbörjade serien inte med tiden blir lika urvattnad som Beck, utan hellre i stil med Graven och Morden, som paret också står som manusförfattare till. Än så länge ser det bra ut.

Tv-titt: Sveriges mästerkock

Bilden lånad av TV4

Bilden lånad av TV4

Under många år var jag tv-krönikör. Först varannan vecka för Hallandsposten, därefter var tredje för Hallandspostens och Hallands Nyheters gemensamma helgbilaga H. Sedan årsskiftet är krönikorna nerlagda, vilket innebär att jag mer eller mindre har slutat titta på tv. I stället väljer jag Netflix och HBO Nordic, den förra för alla brittiska tv-serier, den senare för alla amerikanska kvalitetsserier.

Men somliga program fortsätter jag att följa på tv. Sveriges mästerkock, TV 4:s succéprogram, är ett av dem. Det känns som om programmet alltid funnits, men det var faktiskt bara tredje säsongen som avslutades i går kväll.

Hittills är det bara kvinnliga vinnare. I år var i alla fall en man med i finalen, men Carl Bodin Svensk föll på sin dessert. Eller rättare sagt, han föll för att domarna tyckte att Jennie Walldén genomgående var bättre. Jag har inga som helst belägg för det jag skriver här, men jag tycker att det hela verkar väldigt uppgjort på förhand.

I det sista momentet fick finalisterna laga tre rätter som juryn skulle poängbedöma. De smakade, pratade och gjorde små noteringar i sina block. Vad de skrev för siffror fick vi inte se förrän senare. Finalen var väldigt jämn. Jennie tog ledningen med en poäng efter första utmaningen, Carl utjämnade efter smaktestet (det enda där jag hade slagit dem utan minsta problem – de skulle identifiera färska kryddor, och eftersom jag har haft kryddgård sedan jag var tretton år behövde jag bara se libstickebladen för att pricka rätt) så allt avgjordes i den avslutande trerättersutmaningen.

Båda två fick genomgående sjuor, åttor och nior av juryn. När den allra sista poängen skulle delas ut var Carl tvungen att kamma hem en sjua för att hamna lika med Jennie. Han hade gjort en dessert med bland annat chokladdrömmar och en creme av vit choklad. Det var således upplagt för minst likaläge, eftersom Jennie fått kritik för sin vita chokladmousse, som smakade för mycket ägg.

Men vad är det för siffra Leif Mannerström håller upp? En sexa. Den enda sexa som delades ut i finalen. Och Jennie stod därmed som segrare. Hon var en värdig vinnare, men nog såg det ut som om juryn kommit överens i förväg, och för att skapa lite spänning dribblade de hit och dit med siffrorna. Det gäller att skapa bra tv, till varje pris.

Sedan skulle jag bli mycket förvånad om inte Carl Bodin Svensk för göra en kokbok, han också. Han vann trots allt kokboksutmaningen i ett tidigare program.

Please release me (set me free)

bild(1)

Havet som det ser ut från min horisont i Mellbystrand.

Så sjöng en gammal smörsångare när jag var barn. Och i dag skulle jag kunna nynna sången själv. I dag släpps nämligen min nya roman, Mellan raderna, fri. Den har recenserats i Hallandsposten och Hallands Nyheter (kan tyvärr inte bifoga fil eftersom texten är gömd bakom en betalvägg), samt fick även en recension i Tidningen Kulturen.

Havet och utsikten i Cornwall, sommaren 2010.

Havet och utsikten i Cornwall, sommaren 2010.

Och hur känns det då att släppa ut en roman i det fria? Har jag varit förväntansfull? Pirrig? Nervös?

Faktum är att jag knappt ägnat det en tanke. Jag har haft böckerna i min lilla lagerlokal i två månader och nästan hunnit glömma bort dem. När jag fick en beställning från Förlagssystem i fredags hade jag inte ens så många böcker hemma att jag kunde skicka iväg ordern. Jag fick stressa iväg före jobbet och packa en låda, samtidigt som jag plockade till mig några böcker att leverera till boklådorna i stan.

Mellan raderna är min sjätte bok, och femte roman. Kanske är det därför jag tar boksläppet med fattning. Eller kanske beror det på att jag inte vågar ta ut någon förväntan i förskott, inte riktigt vågar glädjas.

När jag fick besked att Kråkprinsessan skulle publiceras blev allt väldigt bråttom. Jag skulle snabbt sno ihop en presentation av mig själv (till branschtidningen Svensk Bokhandel), omslaget skulle tas fram på ett par timmar och jag skulle jobba ett par timmar senare.

Jag släppte allt jag hade och gick ner till havet. Stod där och tittade på horisontlinjen en stund innan jag gick tillbaka hem, skrev författarporträttet och körde till jobbet. På eftermiddagen berättade jag vid fikabordet att jag skulle komma ut med en roman samma höst.

Sedan dess har mycket hänt. Förutom de sex böckerna har jag släppt tre små novellsamlingar som e-böcker. Jag har en till på gång, men jag vet inte riktigt när den kommer.

Just nu vill jag faktiskt testa hur det känns att bara njuta av stunden. Njuta av det faktum att BTJ recenserat Mellan raderna (fast jag har inte fått ta del av recensionen än) och att e-boken kommit ut och laddats ner flera gånger redan.

Gott folk, härmed dubbar jag mig själv till författare. Det är verkligen på tiden att jag vågar stå för mina handlingar.