Det här med recensioner, det är inte lätt. Det finns författare som vägrar att läsa recensioner av egna böcker, och det finns författare som besinningslöst googlar i jakten på ALLT som skrivs om ens böcker.
En recension kan lyfta eller sänka en bok. Fast kanske inte så mycket som vi tror, och kanske inte heller så mycket just på litteraturområdet som inom exempelvis teater. I PO Enquists Ett annat liv berättar författaren om Broadwayuppsättningen av Tribadernas natt och om hur föreställningen tvärdog natten efter premiären när den viktigaste recensenten skrev negativt. Det är både fascinerande och skrämmande att en enda person kan hålla den makten i sin hand.
För en i princip helt okänd författare finns det andra problem än att bli dissad av en inflytelserik kritiker. Det är att bli recenserad överhuvudtaget. Sorgbägare fick en fin recension i Hallandsposten/Hallands Nyheter (två olika tidningar men samma recension, så ser det ut överallt i medie-Sverige nu för tiden) men i övrigt har det varit skralt med tidningsrecensioner. Det kan bero på ointresse från kulturredaktionerna men även på att jag inte skickat boken till några kulturredaktioner. Åtminstone inte till dagstidningar. Och inte till bloggare heller, för den delen. Ändå har jag fått ett par omdömen, skrivna av Monika Häägg och Birgitta Fernström. För det är jag både tacksam och väldigt glad.
I dag fick jag recension från BTJ. Det är inte alla förunnat eftersom BTJ har blivit allt mer restriktiva i sitt urval. Jag skickade med ett kort utdrag ur recensionen i Hallandsposten, vilket kan ha påverkat.
Det positiva med att få ett omdöme av BTJ är att man kommer med i det häfte som skickas ut till biblioteken och ligger till grund för deras beställningar. Om man inte finns med i häftet är det inte givet att biblioteken någonsin får veta att boken finns.
Det är inte tillåtet att citera hela recensionen, något som BTJ nogsamt påpekar. Varför vet jag inte. Därför blir det bara några ord ur Mia Sätterlunds omdöme av Sorgbägare: Det är en berättelse som griper tag och som man vill följa till slutet.
”En riktig bladvändare” kunde det också ha stått.
Tack! Det var inte samma recensent som till de andra romanerna. Tyvärr.
Det är både fascinerande och skrämmande att en enda person kan hålla den makten i sin hand.
Hej!
Ja, visst kan en recension lyfta eller sänka en bok!
Men vem är det som ger recensenten makten? Det är ju vi bekväma läsare!
Att skriva en recension är ju (oftast) en kärleksfull handling, recensenten lägger tid och kraft på att förstå ett konstverk och ger sitt nyanserade ”svar” på det. Sedan är det ju upp till recensionsläsarna – om de blint tror på recensentens ord eller om de lägger egen tid och kraft på att hitta fram till den för dem viktiga litteraturen.
Men såväl författare, läsare som recensenter är förstås i klorna på marknadskrafterna – och det är ju en annan femma. . .
Vår egen recensent Klara Johanson (från Halmstad) har kommenterat recensionsjobbet på ett tänkvärt sätt: ”Hur än författarna må knorra över recensenter: om inte vi vore skulle de ha det som den där går och väntar på svar på en obeställbar försändelse. Kvitto skickar vi åtminstone om inte mer!”
Det är bra sammanfattat av Klara. Jag ser BTJ-recensionen som ett kvitto och en möjlighet att bli sedd i och med att den kommer med i det så viktiga urvalshäftet. Mer kan man inte begära!
Grattis!
Det är på guldvåg våra ord vägs och glad blir man ju när guldet väger tyngst på den positiva sidan.
BTJ – gav den bästa tänkbara recensionen av Kristalläpple – allt bra synd att det inte är tillåtet att citera hela – särskilt när det inte finns ett enda negativt ord.
Nyfiken på Sorgbärare!
Jag kände likadant som du efter BTJ-recensionen av Kråkprinsessan. Den var skriven av en recensent som jag fick förtroende för, så när hon läste och skrev om de följande tre böckerna hade jag inget emot att de recensionerna inte var fullt lika positiva. Jag litade på hennes omdöme och det hade varit spännande om hon läst även Sorgbägare.
I övrigt hoppas jag att BTJ får konkurrens för det är ett demokratiproblem att de, med sin monopolställning, väljer ut vilka böcker som ska ha en rimlig chans att nå biblioteken. Jag har haft tur att få samtliga mina romaner utvalda men alla har inte samma tur.
Jag håller med om monopolet – har även hört att de dragit ned på personal – då minskar väl chansen ännu mer att bli recenserad?
Så är det säkert. Allt fler får känna på det. Därför är det dags för en annan aktör. Som förlag skulle jag vara beredd att betala för att få en recension, och då handlar det INTE om att recensenten ska stryka medhårs och skriva positivt bara för att man betalar, utan om att köpa sig en plats i utgivnings- och beställningslistan. Biblioteken är de små förlagens bästa vän. Men om de inte vet att vi och våra böcker finns – hur ska vi då kunna mötas? Det här, som du förstår, en fråga som verkligen engagerar mig.
Verkligen!