Romanens baksida

bild(1)Jag har bara några få sidor kvar att redigera i manuset till min nästa roman, Mellan raderna. Å andra sidan kommer de här sista sidorna att ta lite tid eftersom det krävs en del fördjupning. Jag var inte riktigt färdigtänkt angående slutet när jag lät det gå till testläsare och lektörer, och de flesta var överens om att det behövdes lite mer.

På bilden syns tre versioner av manuset. Till vänster på bildskärmen är det aktuella, det som jag skriver in. Till höger är förra versionen, som jag lämnade till lektör och fick kommentarer på. Det har jag till hands för att kolla om det är något jag behöver ändra. Och nedanför skärmen har jag det pappersmanus som testläsarna fick och som jag utgår från när jag skriver in på nytt. Den här metoden är perfekt för mig, och även om den är ganska tidsödande finner jag ingen anledning att ändra mitt arbetssätt.

Efter redigeringen ska jag börja titta på det värsta av allt: baksidestexten. Det är lika svårt som viktigt att få till en bra baksidestext, och jag har inte ens börjat fila på en. Ska jag ha med ett stycke ur boken? Ska jag vara luddig, eller väldigt tydlig? Långrandig eller kortfattad?

Det är mycket att ta ställning till, och därefter ska allt formuleras på ett sätt som tilltalar de läsare som ser omslaget och blir nyfikna, vänder och läser på baksidan. I tider som dessa, när många köper sina böcker på nätet, hamnar baksidestexten som beskrivande text bredvid omslagsbilden i stället. Men den är fortfarande lika viktig.

Jag tror att jag stannar i redigeringen ett tag till. Det känns både roligare och tryggare.

Lite sommarstiltje

Manushögen ligger kvar på bordet, och ska så få göra tills jag kommit igenom den. Det är fruktansvärt tråkigt att gå igenom och sammanfatta varje scen i boken, men eftersom jag tycker att det är en bra metod tänker jag fortsätta. Fort går det inte, men jag har gjort över hälften och ska vara klar den här månaden. Sedan börjar det roliga – att skriva om en gång till.

En av lektörerna skrev att det var roligt att läsa ett så genomarbetat manus, men själv nästan rodnar jag när jag läser. Det är slarvigt och ogenomtänkt, som skrivet i all hast. Jag ser fram emot att få rensa bland skräp och upprepningar, få ordning på det, en slutgiltig form.

Under redigeringsarbetet har jag inte behov av att jobba kontinuerligt, så fort jag sätter mig med manuset tar jag klivet in i den värld jag försöker skildra, även om det går flera dagar mellan varven.

Enligt min plan har jag hela hösten på mig att redigera färdigt, så att det råder lite sommarstiltje just nu är inget som bekymrar mig. Det är sommar i storyn också, Penzance, 14 juni just för tillfället. Värmen har kommit till England efter en lång kall vår.

Nya tag med romanen

Jag har lagt manuset till min nästa roman framför mig på bordet. Samlat ihop kommentarer och synpunkter från fem olika håll: två professionella lektörer och tre goda vänner som är vana vid att läsa och ha åsikter om texter. Deras åsikter spretar åt olika håll: alla tycker att grundhistorien är bra, men utöver det tycker alla olika.

Det är dags nu: jag ska börja redigera manuset, börja jobba med det. En av lektörerna uppskattade att få läsa ett manus som var så väl genomarbetat: i själva verket har jag inte jobbat med det alls, bara skrivit igenom berättelsen två gånger. Men mitt skrivsätt är vårdat, det kan jag inte göra mycket åt.

Vad gör jag åt de olika synpunkterna då? Jag noterar dem, smakar på dem, väger för och emot, känner efter vad jag själv tycker: det är trots allt min egen känsla som måste vara vägledande, annars blir det inte min roman. Det är värdefullt att få röster från olika håll men de enskilda besluten måste jag ta själv. Jag jobbar utan redaktör, lade krutet (pengarna) på två lektörer i stället. Det gäller att testa sig fram, kanske blir det ett annat upplägg nästa gång.

Jag har inte tittat på manuset sedan slutet av oktober då jag skrivit igenom det för andra gången. Nu ska jag bege mig in i den här världen igen. Vinter i Sverige, en seg vår. Och sommar i Cornwall.