Kvinnor, vin och vänner

Jag såg en gång ett reportage om författaren Majgull Axelsson, där tittarna fick följa med till hennes skrivarstuga. Hon berättade att hon alltid började med titeln innan hon skrev resten.

Det tycker jag är både fantastiskt och smart och jag önskar att jag vore likadan. Om man har en titel har man en riktning. Ungefär som att det finns författare som skriver baksidestexten först och därmed kokar ner manuset till något hanterbart, ett superkort synopsis.

Jag har varken titel eller synopsis när jag börjar skriva. När jag skrev Sorgbägare hade jag däremot omslagsbilden innan jag ens hade storyn. Men titeln gömde sig länge för mig och jag blev verkligen lättad när jag hittade den.

I mitt nya manus, feelgoodromanen ni vet, tänkte jag länge att den nog skulle förbli titellös. Det måste finnas en första gång för allt och en namnlös roman kan väl vara lika bra som en med titel. Men i vanlig ordning gömde sig titeln någonstans i berättelsen och till slut flöt den upp till ytan och visade sig för mig.

kvinnor_omslag_1

Kvinnor, vin och vänner. Så kommer min nya roman att heta. Jag är faktiskt väldigt nöjd, gillar rytmen och att det nästan blir allitteration i tre av orden, samt att det finns två ”n” i både kvinnor och vänner. Dessutom berättar titeln en del om innehållet, vilket inte heller är helt fel. Vad tror ni? Visst är det en titel som inbjuder till närmare granskning av innehållet i boken?

Romanens baksida

Det finns en baksida på det mesta. Ibland är baksidan lika viktig som framsidan. Så är det med romaner.

Jag ogillar att skriva baksidestexter eftersom det är så svårt. Hur ska jag kunna skriva något kort och inspirerande om en roman som jag kan så mycket om och ändå inte riktigt förmår sammanfatta i några få ord. Vet jag ens vad den handlar om?

Jag hörde en gång en författare (har tyvärr glömt vem) som sade att hon inte visste vad hennes romaner handlade om förrän hon läst recensionerna. Men jag inser att det nog inte duger att lämna en tom baksida för den presumtive läsaren vill trots allt ha någonting att utgå från.

Nu har Sorgbägare skickats till tryckeriet för provtryck, med baksidestexten på plats. Om den lockar till läsning av romanen? Det lär visa sig!

baksidestexten_sorgbägare

Redo för redaktör – igen

20140717-105512-39312645.jpg

Nu har jag gått igenom alla markeringar jag gjorde när jag läste manuset till Sorgbägare som e-bok. Det blev mer jobb än jag hade räknat med, men jag är ännu i fasen där allt jag gör innebär förbättringar.

Förra gången jag skulle skriva ut manuset och skicka till Joanna, min redaktör, tog tonern i skrivaren slut. Jag köpte en ny, som ska räcka till extra många utskrifter. Den här gången är det papperet som är slut. Jag ska till min lilla lagerlokal i eftermiddag och har vaga förhoppningar att kunna hitta mer papper där, annars får jag köpa nytt och förundras över att de flera tusen papper jag köpte för ett par år sedan är slut, trots att jag är sparsam med utskrifter.

Det ska bli skönt att släppa romanen helt ett tag (den är en roman nu, länge tyckte jag mest att den var ett skräpmanus). Om jag nu klarar det. Jag har ett omslag att färdigställa. Och en baksidestext att fundera över. Alltid är det något!