Hjärnan får hjälp av fötterna

Jag har kommit cirka två femtedelar in i tredje versionen av Kvinnor, vin och vänner, min litterära bagatell som kommer ut i början av maj nästa år. Trots att det är både arbets- och tidskrävande skriver jag om alltsammans med utgångspunkt från förra versionen med kommentarer från Joanna, min redaktör.

Hittills har det mest blivit tillägg (cirka 14 sidor extra än så länge) men i dag kom jag till ett avsnitt som var snömos redan i första versionen. Då fyllde det funktionen att det inte var helt tomt på skärmen men i andra versionen skulle det ha rensats bort. Trots att Joanna är ärlig och kan vara tuff är det inte hälften av vad jag kan vara mot mig själv när det behövs. Hon skulle aldrig rita hårda svarta streck över manuset och skriva SKRÄP! Eller knyckla ihop papperet och kasta bort det.

IMG_2535

Men sedan satt jag där. Och satt. Och sedan satt jag en stund till. Innan jag tog på mig vandrarkängorna och begav mig ut. I vanliga fall nöjer jag mig med joggingskor men i dag kändes det som om jag behövde ta en längre tur.

Ungefär en kilometer senare visste jag precis hur jag skulle ersätta det kasserade avsnittet. Varför har man inte en dator i hjärnan, med skrivprogram och allt. Ju längre hemifrån jag kom desto mer kom jag på, från ren dialog till specifikt utseende på en person som länge vänt bort ansiktet så fort jag kommit i närheten.

Promenader är bästa sättet att lösa upp knutar i manus. Somliga säger att det fungerar lika bra att diska, men eftersom jag avskyr att diska försöker jag undvika det. Däremot älskar jag de här milda novemberdagarna med sitt bleka ljus och knappt skönjbara färger.

Fast jag önskar att jag hade ett skrivprogram i hjärnan …

IMG_2534

Simultankapacitet

20140730-094248-34968281.jpg
Jag skrev för ett par dagar sedan att jag tillfälligt tappat intresset för manuset till Sorgbägare eftersom det befinner sig hos redaktör Joanna. Från olivdungen där hon sitter och läser mitt manus får jag underbara rapporter. Bland annat en bild där hon kommenterat ett kapitel och konstaterar att hon gråtit och att det berör djupt in i själen. Och att manuset är så mycket bättre nu än förra gången hon läste. Extra nyfiken blir jag när hon meddelar att hon gör många noteringar och kommentarer.

20140730-095021-35421732.jpgDet där tappade intresset är alltså väldigt tillfälligt, känner jag. Jag ser fram emot att än en gång gå igenom och redigera manuset, få nya aha-upplevelser och lära mig mer om mig själv och mitt skrivande. För så är det ju, när någon hittar de där ticsen som det är svårt att själv upptäcka.

Samtidigt är huvudet fullt av nästa manus. I dag ska jag gå igenom pärmen med anteckningar och sedan sätta mig och skissa på berättelsen.

Det är tur att vädret just nu är svalare, för här gäller det att hålla huvudet kallt och de olika berättelserna isär.

Lite tid blir det givetvis åt att läsa också. Just nu Jane Austens Stolthet och fördom.

Att inte vänta och vila

IMG_1088Mitt manus befinner sig just nu i Grekland. Jag har sett bilder från olivlunden där Joanna, min redaktör, sitter och läser och förhoppningsvis har synpunkter. En olivlund, det vore något att önska sig. Jag får hålla till godo med min lilla samling medelhavsväxter. Om trettio år kanske jag kan söka skugga under olivträdet. I alla fall om jag lägger mig ner och bara kräver skugga i ansiktet.

Medan manuset är utom räckhåll för mig har jag släppt det och tillfälligt (hoppas jag) tappat intresset för det. I stället är det nästa roman som pockar på uppmärksamhet och upptar mina tankar. Jag läser det material jag har, de anteckningar och försök till romaner jag skrev för trettio år sedan, och tänker på hur jag ska lägga upp berättelsen, vilka karaktärer jag ska ha med och på vilket sätt de ska få komma till tals. Det är spännande, på många sätt en av de allra roligaste delarna i hela processen (fast så brukar jag även säga om redigeringen förstås) och den här gången ska jag vara strängare mot mig själv och ha en färdig plan när jag slutligen sätter mig för att skriva.

Det finns inte mycket i materialet som jag kan använda rakt av, men jag hittar detaljer och viktiga tidsmarkörer. Jag ska tillbaka till nittonhundrasjuttiosex, så det kommer att bli en del bläddrande (digitalt sådant) i tidningsarkiv för att få veta vilka teveprogram som var populära, vilka låtar och så vidare. Deadline har jag ingen, inget datum för att börja skriva heller. Det får bli som det kan. Så fort jag är igång med skrivandet lär jag även hitta en lämplig deadline, eftersom jag gillar att jobba under viss press.

Tidigare har jag alltid varit ovillig att släppa in tankar och idéer medan jag fortfarande jobbar med ett annat manus. Jag har varit rädd för att bli för splittrad. Nu har jag funderingar på ytterligare ett annat manus; jag samlar material och skriver då och då ner när jag kommer på något som jag eventuellt kan ha nytta av.Jag tror att jag långsamt börjat inse att det här är mitt liv nu. Att skriva romaner är inte längre något jag måste pressa in i ständigt förändrade jobbscheman och därför måste vara disciplinerad nog att ta itu med ett projekt i taget. Det har snart gått nio månader sedan jag klev ut i friheten, lika vilsen som en nykläckt kyckling. Äntligen börjar den där kreativa sidan hos mig komma tillbaka, den som innebar en ständig ström av idéer. Välkommen, säger jag och fortsätter smida planer.