Etikettarkiv: Kråkprinsessan

Tisdagsutmaning om havet – på en onsdag

Postat av

IMG_0005

Jag följer Kulturkollos blogg men deltar sällan i veckoutmaningen. Jag har faktiskt bara gjort det en gång tidigare, men nu kände jag att det inte gick att motstå. Den här veckan fokuserar kulturkollo på havet och i utmaningen finns följande uppgifter:

  1. Beskriv ditt förhållande till havet. Dela med dig av någon erfarenhet eller något minne.
  2. Skriv om ett eller flera kulturella verk som handlar om havet på något sätt. Det kan vara en bok, en film, en tavla, en sång eller något annat.

Jag bor en kilometer från havet och går ofta dit. I perioder blir det varje dag, ibland lite mer sällan. Jag tröttnar aldrig på havet eftersom det aldrig ser likadant ut från dag till dag och när jag varit bortrest andas jag ut när jag är hemma vid mitt hav igen, den med en lång  horisontlinje perfekt placerad enligt gyllene snittets princip.

När jag var tonåring samlade jag dessutom på solnedgångar och i min värld är en solnedgång inte på riktigt om inte solen försvinner ner bakom obruten horisont och efterlämnar en bred solgata som är perfekt att bada i (åtminstone på sommaren). Ibland var solnedgångarna på väg att bli riktigt lovande men i allra sista stund lade sig ett moln i vägen och jag fick nöja mig med den rödrosafärgade himlen. Min kompis och jag räknade inte de solnedgångarna även om de var vackra. Vi ville liksom se solskivan gå ner i havet.

krakomslag

Min roman Kråkprinsessan utspelar sig delvis vid havet, på den strand där jag själv vandrar fram och tillbaka. Solbritt samlar på saker hon hittar på stranden, sådant som havet burit med sig. Hon tror att Gud finns i de där sakerna eftersom hon lärt sig att Gud finns överallt, i allting. Hennes plan är att hålla Gud fången i sitt tornhus, så att han inte kan göra fler illa.

Under alla år jag skrev på den här romanen (tjugo!) fanns Solbritt i tankarna när jag kom till havet för att promenera längs stranden. Så fort jag hittade en vacker flaska eller en bit rep eller en ilandfluten träbit tänkte jag på henne och undrade om hon skulle komma och plocka upp det och lägga i skrindan som hon alltid hade med sig.

Tills jag kom på att hon bara fanns i min hjärna. Fast nu finns hon förstås mellan bokpärmar också.

Romankaraktärer, del 3

Postat av

IMG_2277

Jag är inte odelat positiv till mina egna romankaraktärer, inte ens de som har huvudrollen i böckerna. Solbritt i Kråkprinsessan, exempelvis, tycker jag förfärligt synd om men under alla de år hon vägrade lämna mig i fred, såg på mig med sina nästan onaturligt ljusa ögon och på sitt trubbiga sätt tvingade mig att skriva vidare var jag inte en enda gång lockad att bjuda in henne på fika eller dela några förtroenden med henne. Hemskt, jag vet, men hon VAR jobbig och inte lätt att förstå sig på.

Monika i Glömskelunden är nästan ännu svårare att förstå sig på. När hon följde med tre män till ett hotell i syfte att ha sex med dem hade jag oerhört svårt att ta det till mig. Jag hade med hennes historia i en av de otaliga versioner jag skrev av Kråkprinsessan, och varje gång rusade jag snabbt förbi och försökte gömma undan den incidenten. Tills jag insåg att det var mer än en incident och att den inte lät sig gömmas undan. Tycker jag om Monika? Nja, det är nog med henne som med Solbritt, jag tycker mest synd om henne.

Men i Snökupan, där hon är med i två korta scener, har jag låtit henne träffa den av mina romankaraktärer som jag tycker allra mest om: Roine. Jag är lite svartsjuk på henne (det kunde gott ha fått vara mig han fick syn på vid den där bardisken) men jag unnar henne ett bättre liv än det hon har i Glömskelunden.

I Snökupan är det annars Carina som är huvudperson. Hon och hennes syster och systerdotter. Systern, Anne, är fullkomligt hopplös och jag kan inte annat än skaka på huvudet åt henne. Klara, Carinas systerdotter som bor hos henne i stället för med sin mamma, tycker jag bättre om även om hon verkligen är pain in the ass ibland. Och Carina själv, då? Henne har jag också lite svårt för. Det är som om jag inte kan fästa mig riktigt vid någon av mina romanfigurer, som om jag inte vill göra det. Jag vill nog att det ska skava lite, att de ska ha både goda och sämre egenskaper.

Boel i Mellan raderna är antagligen den av kvinnorna i mina böcker som jag är mest överens med. Hon och jag är också mest lika i ålder. Jag gillade att skriva om henne. Caroline i Sorgbägare, min senaste roman, har störst integritet och släpper mig inte in på livet. Hon är en sådan person som jag knappt skulle våga närma mig, men om hon ville bli min vän skulle jag inte vända henne ryggen. Jag beundrar henne och är lite rädd för henne men jag är inte helt övertygad om att jag tycker om henne.

Oavsett om jag gillar mina romankaraktärer eller inte är jag intresserad av att få veta hur det går för dem. Det är huvudsaken. Om jag uppfinner en karaktär och upptäcker att jag är ointresserad av hen får hen försvinna ur handlingen och ersättas av en annan. Livet är hårt även för pappersfigurer.

Övriga delar i serien, Romankaraktärer, del 1 och Romankaraktärer, del 2

Lite om ergonomi och kreativitet

Postat av

Förutom att jag köper nya datorer när de gamla börjar bli sega består min ekonomiskt största investering i en alldeles utmärkt och synnerligen ergonomiskt välanpassad kontorsstol. Jag älskar den. Jag hade en likadan när jag jobbade på Hallandsposten, och på den satt jag elva timmar om dagen (kvällen). Den kostade lika mycket som tre och en halv fåtölj, av den typen jag tillbringar mina nuvarande kvällar i.

IMG_2265

Det är viktigt med ergonomi. Jag känner det efter alla år i kontorsmiljö, och varje gång jag får massage (ungefär varannan månad) hittar massören massor av smärtpunkter som jag knappt kände till innan hon hittade dem. Därför är det självklart att jag sitter på min fina stol när jag skriver romaner. Armarna i 90° vinkel så att axlarna är avslappnade, handledsstöd vid tangentbordet och rollermouse för bästa ergonomi.

I princip är det bara ett enda litet problem. Jag får slita ihop mina manus. Hittar sällan ett flyt, blir inte sittande timme efter timme och glömmer bort att äta, som när jag vid samma arbetsplats jobbar med att göra exempelvis inlagor. I stället studsar jag upp, går en runda i huset, återvänder, stirrar på skärmen, lutar mig bakåt i den ljuvliga stolen, snurrar lite på den, granskar naglarna, skriver lite till och efter några timmar får det vara nog. Förr eller senare har jag värkt ur mig en roman.

Just nu är jag inne på den sista tredjedelen av mitt nya manus. Om jag vore Churchill skulle jag kanske säga att jag är i början av slutet. Och nu vill jag komma dit, så att jag kan börja om igen och skriva nästa version.

Precis då utlovas sommarens andra högtryck. Om det är någonting jag ogillar är det att sitta inne när det är soligt ute. Inte för att jag är någon soldyrkare men jag älskar skugga, mer än soldyrkarna älskar solen, tror jag.

Skit, tänkte jag, hur ska det nu gå med skrivandet? Som första åtgärd satte jag mobilen till väckning en halvtimme tidigare. Då kunde jag i bästa fall hinna skriva ett par timmar innan värmen kom och gjorde vistelsen i biblioteket mindre lustfylld.

Sedan mindes jag hur och var jag satt när jag skrev slutliga versionen av Kråkprinsessan. Under 21 dagar, i en soffa, med min bärbara dator i knäet. Jag skrev som i trans den gången, minns att jag kom ut i verkligheten ibland utan att veta vem jag var eller var jag befann mig. Något liknande kommer jag antagligen aldrig att få uppleva. Men jag skulle åtminstone kunna se till att skrivandet inte blev alltför lidande om nu sommaren skulle stanna mer än någon enstaka dag.

IMG_2267

Hammocken, således. Hammocken skulle bli min arbetsplats. Jag fick lägga en dyna över de tämligen nersuttna dynorna, jag  hämtade förlängningssladd och kopplade in datorn (eftersom batteriet i det närmaste var urladdat). Satte mig med datorn i knäet och började skriva.

Jag satt kvar i flera timmar, flyttade mig knappt ens när det var dags för lunch. Och kunde konstatera att jag skrivit dubbelt så mycket som under en dag vid min ordinarie arbetsplats. Likadant dagen därpå. Att sitta med datorn i knäet är modellen för mig. Det blir något gjort och stunderna då jag med tom blick stirrar på luften är betydligt färre.

IMG_2263

Problem finns förstås. Dels kan jag inte sitta i hammocken när det blir höst och vinter. Så jag har lagt beslag på den rottingstol som på senare år var Cayennes. Nu är den min igen eftersom han dansar i katternas himmel, och jag tror att den ska fungera bra som skaparstol.

Ett annat problem är att nacken tar stryk när jag tittar snett ner på skärmen i stället för rakt fram som vid min ordinarie arbetsplats. Det får bli lite pausgymnastik så löser det sig förhoppningsvis.

Nu hoppas jag på fler dagar i solen och hammocken. Så ska det nog snart finnas ett första utkast av min nya roman.