Tisdagsutmaning om havet – på en onsdag

IMG_0005

Jag följer Kulturkollos blogg men deltar sällan i veckoutmaningen. Jag har faktiskt bara gjort det en gång tidigare, men nu kände jag att det inte gick att motstå. Den här veckan fokuserar kulturkollo på havet och i utmaningen finns följande uppgifter:

  1. Beskriv ditt förhållande till havet. Dela med dig av någon erfarenhet eller något minne.
  2. Skriv om ett eller flera kulturella verk som handlar om havet på något sätt. Det kan vara en bok, en film, en tavla, en sång eller något annat.

Jag bor en kilometer från havet och går ofta dit. I perioder blir det varje dag, ibland lite mer sällan. Jag tröttnar aldrig på havet eftersom det aldrig ser likadant ut från dag till dag och när jag varit bortrest andas jag ut när jag är hemma vid mitt hav igen, den med en lång  horisontlinje perfekt placerad enligt gyllene snittets princip.

När jag var tonåring samlade jag dessutom på solnedgångar och i min värld är en solnedgång inte på riktigt om inte solen försvinner ner bakom obruten horisont och efterlämnar en bred solgata som är perfekt att bada i (åtminstone på sommaren). Ibland var solnedgångarna på väg att bli riktigt lovande men i allra sista stund lade sig ett moln i vägen och jag fick nöja mig med den rödrosafärgade himlen. Min kompis och jag räknade inte de solnedgångarna även om de var vackra. Vi ville liksom se solskivan gå ner i havet.

krakomslag

Min roman Kråkprinsessan utspelar sig delvis vid havet, på den strand där jag själv vandrar fram och tillbaka. Solbritt samlar på saker hon hittar på stranden, sådant som havet burit med sig. Hon tror att Gud finns i de där sakerna eftersom hon lärt sig att Gud finns överallt, i allting. Hennes plan är att hålla Gud fången i sitt tornhus, så att han inte kan göra fler illa.

Under alla år jag skrev på den här romanen (tjugo!) fanns Solbritt i tankarna när jag kom till havet för att promenera längs stranden. Så fort jag hittade en vacker flaska eller en bit rep eller en ilandfluten träbit tänkte jag på henne och undrade om hon skulle komma och plocka upp det och lägga i skrindan som hon alltid hade med sig.

Tills jag kom på att hon bara fanns i min hjärna. Fast nu finns hon förstås mellan bokpärmar också.

Havet

Det var en sådan där sommarkväll som vi knappt haft några av i år. Jag stannade för att spela in ljudet av havet och sedan fortsatte jag gå längs stranden. Några badade, andra satt i medhavda stolar och baren på stranden var fullsatt.

När jag kom hem bestämde jag mig för att göra ett bildspel som illustration till den där ljudfilen av havsbrus. Havet, olika dagar, olika ansikten.

Havet och jag

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ibland undrar jag om det inte rinner havsvatten i mina ådror i stället för blod. Fast sedan inser jag att det absolut inte är så. Jag avskyr att vara PÅ havet, så fort det gungar det allra minsta kräks jag och för säkerhets skull kräks jag även om det inte gungar. Men jag älskar att vara VID havet. Alla andra årstider än sommaren, då.

Så vad är det då som får mig att girigt ta in anblicken av havet när jag i bilen passerar Påarp vid E6, strax före Halmstad, en sträcka jag körde i princip varje dag i över trettio år? Eller gå de tusen meterna ner till havet där jag bor, bara för att låta blicken följa den obrutna horisonten? Dag ut och dag in. Och aldrig någonsin tröttna.

Jag kan inte förklara det, och kanske behövs det ingen förklaring till något som är så självklart. Det är havet och jag, helt enkelt. Vi gör oss bra ihop, när vi håller det där respektfulla avståndet som en sandstrand utgör.