Glömskelunden – romanen som föll i glömska

Två år efter att Kråkprinsessan kom ut i originalutgåva publicerades Glömskelunden, även den i inbunden utgåva. Både romanerna kom först ut på Ord & Visor förlag, men när jag startade Grim förlag gav jag ut båda som pocketböcker. Bilden visar originalet och pocketutgåvan. 


Från början, i en av alla otaliga versioner av Kråkprinsessan var båda berättelserna sammanvävda i samma roman. När testläsare sa att de tyckte berättelsen om Monika var mer spännande än den om Solbritt blev jag sur för Solbritts skull eftersom det var hennes story jag ville berätta. Monikas berättelse fanns med mest som utfyllnad. Och för att jag ännu inte hittat rätt form för Kråkprinsessan. 

Det som fick mig att ändå ta upp Monikas story och renodla den var några ord nästan i en bisats, som jag till slut insåg att jag inte kunde komma förbi. Det var tre män och jag vet inte vem av dem …

Tre? tänkte jag förskräckt och bestämde mig för att jag inte var speciellt förtjust i Monika. Hon hade alltså blivit dumpad av sin sambo och i berusat tillstånd raggat upp tre män och haft sex med dem i något som utvecklade sig till en våldtäkt. 

Och blivit med barn. 

Sådant rycker man väl inte bara på axlarna åt? Jag tyckte från början att det var precis vad Monika gjorde. Sedan skrapade jag lite på ytan och upptäckte att det inte alls var så. 

Glömskelunden har levt ett liv i skuggan av Kråkprinsessan, precis som jag från början ville. När någon frågat om böckerna hör ihop och vilken man bör börja med om man bara ska läsa en har svaret varit givet. Samtidigt har jag känt att Glömskelunden faktiskt är värd ett bättre öde: det är en riktigt bra roman om en kvinna som hamnar i en situation som hon inte behärskar. 

Därför gladde det mig oerhört när bokrean drog igång i februari och Glömskelunden plötsligt tog sig in på Adlibris topplista, där den som bäst nådde nr 21 på pockettoppen. Även Kråkprinsessan tog sig upp på listan, fast inte lika högt. 

Det känns som om både Monika och romanen fått revansch, och dessutom har jag förstått, via korta avsnitt i Snökupan och Mellan raderna att hon har ett rätt bra liv nu för tiden. Sådant gläder ett författarhjärta. 

Bokcirkel.se tipsar om Kvinnor, vin och vänner

Idag skriver Joanna Björkqvist, som är min vän, förlagskollega, redaktör och fotograf (vilken kvinna, alltså!) om Kvinnor, vin och vänner. Hon har varit redaktör för den och i och med det borde hon vara diskvalificerad att skriva om boken. Jag menar, hur skulle hon kunna skriva annat än positivt om en bok hon själv varit redaktör för? Nu är det så att boken faktiskt förtjänar att bli läst och det tycker både Joanna och jag. Dessutom är Joanna alltid ärlig, det vet jag efter genomgångarna av mina manus, då hon verkligen inte alltid varit positiv.

Joanna läste de tre första böckerna av mig, Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan, innan vi kände varandra. Vi hade träffats ett par gånger men inte mer än så. När hon tog med böckerna på semester på Karpathos tyckte jag att hon var galen! Ta med tre böcker av en författare hon inte vet ett dyft om. Jag skulle valt böcker som jag verkligen visste att jag gillade. Lyckligtvis tyckte Joanna om dem. Mycket. Därför litar jag på hennes ärlighet även sedan vi blivit vänner och hon fått rollen som redaktör.

Kvinnorna på väg till nya läsare

IMG_3006

I går kommenterade jag i en tråd på Facebook och skrev att ”det är därför jag försöker skriva om vanliga människor”. En liten stund senare hade jag fått tre beställningar på min nya roman, Kvinnor, vin och vänner, som handlar om tre vanliga kvinnor. Ungefär samtidigt fick jag mejl från en skrivarkompis, som jag träffade på Fridhems folkhögskola (där min roman utspelar sig) för många år sedan. Hon hade läst och gjort anteckningar, som hon lät mig ta del av. Samtidigt ville hon beställa en bok att ge bort. Hon har gjort så med flera av mina tidigare romaner också, i synnerhet Kråkprinsessan, som hon fortfarande kallar för en liten pärla och har spridit i sin vänskapskrets.

Som okänd författare på ett litet förlag geografiskt placerat i marginalen är det jag beskrivit ovan värdefullt. Att böcker kan spridas via exempelvis sociala medier, i det här fallet utan att jag gjorde reklam för boken eller ens nämnde den (men jag har naturligtvis gjort det tidigare) och att läsare som tyckt om mina böcker lånar ut dem till sina vänner (eller ger bort i present) – det är toppen!

Jag hade tänkt skriva lite om varför jag vill skildra ”vanliga” människor i mina romaner, men jag tror att jag sparar det till ett annat inlägg. Hur mycket jag än skulle vilja sitta kvar i min läsfåtölj har jag fortfarande ett lager färg kvar att stryka ut på panelen som ska sättas upp i mitt glasrum. Sista strykningen, sedan får jag några dagars fritt från målning. Hoppas jag.