Snökupan och att vifta bort Jante

Under den senaste veckan har min kollega i Egenutgivarna, Joanna Björkqvist, läst mina tre romaner Kråkprinsessan, Glömskelunden och Snökupan. Hon tog med sig dem, tillsammans med flera andra böcker, på semestern i Grekland. Jag blev lite nervös när jag fick veta att hon packat ner mina böcker. Tänk om hon inte gillar dem, tänk om hon tycker att de är jättetråkiga.

Det tyckte hon inte. Hon skrev fantastiskt fint om Kråkprinsessan, den första boken i serien, och dök sedan direkt in i Glömskelunden, och hade positiva saker att säga även om den.

Jag blev naturligtvis väldigt glad, för det sitter alltid en liten jante på min axel och nyper mig i örat. Du ska inte tro att du är något!

I dag kom den tredje recension, om Snökupan. Då blev jag tvungen att sticka in näsan i magen på Cayenne och böla lite. Man kan faktiskt gråta av både det ena och det andra. Cayenne är van, jag gråter lika ofta av glädje som när jag är ledsen. Den här gången var det definitivt av glädje.

Snökupan har mest fått ganska bleka omdömen, även om det finns undantag. Men den allra första recensionen var negativ, recensenten tyckte att romanen var ytlig. Nästa recension var inne på samma spår och det räckte för att jag skulle tro på det och mer eller mindre avfärda de positiva reaktioner jag fick.

Men Joannas tankar kring Snökupan övertygade mig om att hon faktiskt gillar boken. Och jag sveper med en bestämd rörelse bort jante just i dag. Jag tror att jag är någonting. Jag vet att jag kan skriva och att jag är en bra författare.

Ni kan inte ana hur jobbigt det var att skriva det där. Jante står och flinar runt hörnet. Men det är okej att han håller mig på mattan, jag vill ju inte bli mallig.

OS och läsolydnad

Jag avskyr OS. Jag visste att det skulle bli så här, att jag skulle bli sittande framför teven och SVT Play, oförmögen att stänga och gå ut i sommaren. I går drog friidrottstävlingarna igång och nu är det verkligen kört. Jag kommer att följa varenda kvaltävling, varenda hopp, löpsteg, allt.

Det är bara att inse att de här OS-dagarna är förlorade.

Förlorad känner jag mig också när det gäller läsandet. Flera böcker har jag öppnat och påbörjat men slagit ihop och lagt undan. I stället för att tillägna mig litteratur som det pratas och skrivs om har jag tagit min tillflykt till Maria Lang. Och förvånas, än en gång, över hur bra hennes tidiga böcker faktiskt är. Lika dåliga är de tio sista. Men med den produktion hon hade, en bok om året från 1949 till 1990, är hon ursäktad. Fyrtiotvå böcker, 42. Det är ofattbart.

I morse läste jag ut Se döden på dig väntar. Medan jag väntar på att höstens recensionsböcker ska dyka upp i min brevlåda får det bli en Lang till. Eller två. De är så välsignat korta att man slukar dem snabbt.

Och på redigeringsfronten går det långsamt framåt. Innan OS-tävlingarna kör igång på förmiddagarna hinner jag sitta en timme vid datorn. Men det stundar snart bättre tider. Och det är trots allt inte OS mer än vart fjärde år.

Skrivet om Glömskelunden

Sedan mina två romaner Kråkprinsessan och Glömskelunden kom ut i pocket i våras har försäljningen … inte varit något att skriva hem om. Jag har brustit grovt i marknadsföring, det är när böckerna är skrivna, satta, tryckta och publicerade som min ork och energi tar slut.

Därför är det extra värdefullt när någon skriver om dem på nätet. Jag tänker mig min bokutgivning och mitt författande som ett långsiktigt projekt och ibland kan jag skönja de där ringarna på vattnet.

Joanna, min styrelsekollega i Egenutgivarna, njuter av värmen i Grekland, och slukar böcker på löpande band. För några dagar sedan läste och skrev hon om Kråkprinsessan, nu har hon läst Glömskelunden. Här är hennes tankar om den.