Dålig research

I slutet av förra veckan var jag i trakterna kring Västervik för att hälsa på goda vänner och skrivarkolleger. Vi brukar försöka sammanstråla en eller ett par gånger om året, och den här gången var vi i ett hus utan el och indraget vatten, mitt ute i skogen. Det var väldigt trevligt och dessutom ganska skönt att vara i stort sett utom räckhåll för internet.

Jag körde dit via väg 25 mellan Halmstad och Växjö, och sedan vidare snett uppåt höger på väg 23 och 40, tror jag. Någonstans mitt emellan Ljungby och Växjö insåg jag att ödet gripit in. I redigerandet av Mellan raderna har jag nått fram till ett avsnitt när huvudpersonen Boel är på väg hem från Växjö. Strax utanför stannar hon för att ta upp en liftare, Klara, som är med i min förra roman, Snökupan.

Min första tanke när jag insåg att min romanfigur och jag befann oss på samma väg, fast hon åt andra hållet och i ett helt annat väglag, var förtjusning. Nästa tanke var inte fullt lika förtjust. Jag insåg att det skulle vara väldigt besvärligt att stanna på vägen för att ta upp liftare, eftersom det mestadels är 2+1-väg den sträckan.

Diskussionen med mina vänner och kolleger om hur jag skulle göra ledde fram till att jag nog kunde strunta i den där jäkla vägen och låtsas som om den inte fanns 2005, när romanen utspelar sig.

Skönt. Jag mejlade ändå iväg en fråga till Trafikverket om vilket år det blev 2+1-väg den aktuella sträckan, men har inte fått något svar. I dag satte jag mig för att redigera avsnittet. Och vad händer?

Boel, min huvudperson, kör fel. Hon hamnar på en annan väg än 23:an, och där någonstans plockar hon upp Klara. Snart inser hon att hon kört fel, vänder och kör förtretad tillbaka.

Det gäller att inte slarva med researchen. I annat fall måste man helt lita på sina romanfigurer. Och då vet ingen var man hamnar.

Vikten av ett bra bokomslag

Under några intensiva dagar förra veckan var jag smakråd och nästan en integrerad del av författarfirma Björkqvist/Svensson. Det är de, Joanna och Kristina, som skrivit Förverkliga din bokdröm, som kommer ut lagom till bokmässan i september. De var i slutskedet av arbetet med omslag till boken. Mejlen for som blixtar mellan Frankrike, Grekland och Mellbystrand, med pdf-filer av omslaget. Det var mycket diskussion om färgerna och det var i de diskussionerna, och när jag sedan läste Kristinas blogginlägg om arbetet, som jag insåg hur slarvig jag själv varit när jag gjort omslagen till mina böcker. Eller slarvig – jag kunde ha tänkt mer medvetet. Därför är jag tacksam att jag fick vara med i processen, och ta del av tankarna. Det var där och då jag verkligen insåg hur viktigt ett omslag faktiskt är.

Jag är inte helt nöjd med omslaget till Snökupan, men jag tänker inte berätta vad jag skulle velat ha bättre, bara att jag inte ska göra likadant nästa gång.

Innan jag gjorde omslaget behövde jag en bild, ett foto. Och en idé om vad det fotot skulle föreställa. En väg som svängde svagt till vänster, var bilden som så småningom dök upp i mina tankar. Jag började se mig omkring. Vägen skulle vara ödslig, den skulle signalera skog. Jag trodde att jag skulle plåta en väg i Småland, men det blev i stället en väg några hundra meter hemifrån. Visserligen svängde vägen åt fel håll, men …

Med pocketböckerna testade jag först foton innan jag hittade den grafiska form som blev slutresultatet. Jag är rätt nöjd med omslagen till Kråkprinsessan och Glömskelunden, även om det finns mindre lyckade saker även här.

Omslaget till Cayenne – kryddpojken med bett var givet långt innan jag ens visste att jag skulle ge ut en kåserisamling. Det var den bilden eller ingen alls. För ett tränat öga finns saker att anmärka på, men jag är ändå väldigt nöjd. Med en sådan kille på omslaget kan det helt enkelt inte bli fel.

Och nu har jag börjat jobba lite med omslaget till min kommande roman, Mellan raderna. Jag hade en annan titeln på romanen tidigare, en som gjorde valet av bild enkel. Men sedan ändrade jag titel och bytte bild. Därefter började jag tveka. Nu har jag gjort två varianter och den ena känner jag mig lite nöjd med. Det är inte klart på något vis, men jag kanske är på rätt väg. Eller?

Riva byggnadsställningar och läsa högt

Jag har aldrig riktigt förstått vad det innebär att riva byggnadsställningar när man skriver romaner. Vad då, byggnadsställningar? Vad är det? Jag vet att man sätter ut profiler när man ska bygga hus, men hur ser byggnadsställningarna i ett romanbygge ut?

Men kanske är det just vad jag håller på med just nu i redigeringen av Mellan raderna. Jag plockar bort övertydliga meningar, stryker stycken som inte tillför något. Kanske har jag behövt dem i ett tidigare skede av berättelsen, när jag själv inte var riktigt säker på vart jag var på väg.

Och så läser jag högt för mig själv. Vanligtvis gör jag det när jag skrivit klart, men den här gången läser jag efter att jag redigerat ett kapitel och tycker att jag slipat formuleringar och varit hård mot mig själv. Men så fort jag börjar läsa högt upptäcker jag ännu mer som kan plockas bort, bytas ut, läggas till.

Förmodligen kommer jag aldrig att fullt ut förstå alla termer som omger romanskrivandet. Men om jag omedvetet kan göra det som behöver göras är jag nöjd. Mer kan jag inte begära.