Doft och känsla

Junivädret har inte riktigt rosat marknaden, men det går inte att göra mycket åt. Jag njuter i alla fall av dofterna, de är som allra bäst just nu.

När det regnat är doften av våta björkblad stark, det är en av de allra bästa dofter. Om solen sticker till och jag hamnar i en solig glänta i närheten av bergtall kommer doften av varm tallskog mot mig, också en av de allra bästa.

Under halva maj och in i juni har syrenerna berusat varje gång jag kommit ut i trädgården. Nu avlöses de av gullregnsträdet, men det behöver sol och värme för att avge sin honungsdoft. Snart slår de första doftande rosorna ut, sedan kommer pionerna och doftschersminen.

Vildkaprifolens doft är inte heller att förakta. Men sedan är det slut. Tång och os från kolgrill har sin charm, men är inte fullt i klass med försommarens alla blomdofter.

Värmeslag

I torsdags, på kristi himmelfärdsdag, åkte jag och tre kompisar till Bohuslän. Det var åtta grader, blåsigt och genommulet.

Hemma igen, några dagar senare, stod termometern på tjugoåtta grader. Blå himmel, het vind och envetet solsken.

Jag har några dagar kvar av tjänstledigheten, och jag har lite kvar att uträtta i trädgården. Men med värmen tog min energi slut. Jag tvingas se tiden gå utan att kunna agera som jag vill. Jag jobbar mig gärna svettig, men i den här värmen blir jag svettig utan att röra ett finger. Inte bra.

I nästan hela mitt liv har jag kämpat för att lära mig tycka om värme. Eftersom vi svenskar är ett värmeälskande folk vill jag bli accepterad och vara en av alla som hyllar sommaren, som lever för den hela året, längtar och inte mår riktigt bra förrän den är här.

Varje år har mitt primära mål varit att älska värmen. I år hann jag inte förbereda mig. Maj har varit sval, men enligt meteorologerna normal, och jag såg fram emot några dagar med solsken, runt tjugo grader och svalkande vind. I stället överfölls jag av värmeslag, en fet smäll mitt i ansiktet. Och jag insåg att det är kört.

Jag avskyr när det är för varmt. Så ser den eländiga sanningen ut. Nu får jag verkligen skämmas. Jag har redan skämt ut mig genom att påstå att jag tycker om november, men det här är ännu värre. Jag trampar på den svenska folksjälen.

I Sverige SKA man älska sol och värme, annars är det något fel. Det tog mig en halv dag att inse att jag inte heller i år kommer att nå mitt mål. Och ytterligare en dag innan jag bestämde mig för att sluta skämmas.

Jag har lika stor rätt som alla andra att klaga på vädret. Och att inte behöva rätta mig i ledet och tycka som alla andra.

Sommarkvällarna är ljuvliga, ända tills man ska gå och lägga sig och sovrummet är för varmt. Sommarmorgnarna är ljuvliga, om man kan hitta en plats i skuggan. Men resten – det som är är mitt emellan – det kan jag vara förutan.

Jag hoppas att det kommer en uppfriskande regnskur snart. Så att alla försommarens dofter frigörs och kommer mig till mötes.