Tillfälligt avbrott

I dag är det ingen risk för värmeslag. Sju, åtta grader, mulet och tunt regn som inte gör någon skada men knappast någon nytta heller. Det passar mig utmärkt om de sista dagarna på tjänstledigheten blir så här. Då kan jag med gott samvete vara inomhus, förbereda matlådor, hinna ikapp lite teveprogram som jag spelat in och tända stearinljus.

I går när jag satte upp bärnät för att hindra skogsduvorna att äta upp mina (omogna) krusbär och svarta vinbär fick jag för mig att sommaren var slut, och att vi är på väg mot höst. Det krävdes lite extra tankemöda för att inse att sommaren faktiskt inte börjar förrän på fredag. Det är från och med då vi har dessa hundra sommardar som signaturen Kajenn skrev om för länge sedan i en dagsvers som dyker upp varje år.

Jag satte mig vid datorn i förmiddags för att göra klart det allra sista på Cayenne-boken. Nu har jag gjort en pdf av inlagan och omslaget och på fredag mejlar jag iväg en beställning till tryckeriet. Att jag gör det just på fredag och inte i dag när jag är klar beror på att jag räknar med fjorton dagars arbete för tryckeriet, och ett par dagar innan leveransen står på vägen utanför mitt hus. Om jag räknar rätt kommer jag att vara hemma när böckerna kommer, annars får lastbilen köra tillbaka med böckerna och det blir bökigt att bestämma ny tid för leverans.

Jag har bytt ut en del illustrationer och ändrat opaciteten på omslaget jämfört med provböckerna, så jag kommer säkert att vara litet nervös. Men mest nöjd, hoppas jag.

Värmeslag

I torsdags, på kristi himmelfärdsdag, åkte jag och tre kompisar till Bohuslän. Det var åtta grader, blåsigt och genommulet.

Hemma igen, några dagar senare, stod termometern på tjugoåtta grader. Blå himmel, het vind och envetet solsken.

Jag har några dagar kvar av tjänstledigheten, och jag har lite kvar att uträtta i trädgården. Men med värmen tog min energi slut. Jag tvingas se tiden gå utan att kunna agera som jag vill. Jag jobbar mig gärna svettig, men i den här värmen blir jag svettig utan att röra ett finger. Inte bra.

I nästan hela mitt liv har jag kämpat för att lära mig tycka om värme. Eftersom vi svenskar är ett värmeälskande folk vill jag bli accepterad och vara en av alla som hyllar sommaren, som lever för den hela året, längtar och inte mår riktigt bra förrän den är här.

Varje år har mitt primära mål varit att älska värmen. I år hann jag inte förbereda mig. Maj har varit sval, men enligt meteorologerna normal, och jag såg fram emot några dagar med solsken, runt tjugo grader och svalkande vind. I stället överfölls jag av värmeslag, en fet smäll mitt i ansiktet. Och jag insåg att det är kört.

Jag avskyr när det är för varmt. Så ser den eländiga sanningen ut. Nu får jag verkligen skämmas. Jag har redan skämt ut mig genom att påstå att jag tycker om november, men det här är ännu värre. Jag trampar på den svenska folksjälen.

I Sverige SKA man älska sol och värme, annars är det något fel. Det tog mig en halv dag att inse att jag inte heller i år kommer att nå mitt mål. Och ytterligare en dag innan jag bestämde mig för att sluta skämmas.

Jag har lika stor rätt som alla andra att klaga på vädret. Och att inte behöva rätta mig i ledet och tycka som alla andra.

Sommarkvällarna är ljuvliga, ända tills man ska gå och lägga sig och sovrummet är för varmt. Sommarmorgnarna är ljuvliga, om man kan hitta en plats i skuggan. Men resten – det som är är mitt emellan – det kan jag vara förutan.

Jag hoppas att det kommer en uppfriskande regnskur snart. Så att alla försommarens dofter frigörs och kommer mig till mötes.