En sida i taget – så bygger jag en roman

IMG_3255

Jag började skriva min nya roman 4 juli och har skrivit nästan varje dag sedan dess (utom två dagar då jag inte haft möjlighet). Mitt dagliga skrivbeting ligger på minst två A4-sidor. Ibland blir det mer men aldrig mindre. På så sätt växer det långsamt fram ett manus utan att jag egentligen känner att det är någon större ansträngning.

Vissa dagar är det förstås trögare än andra, men eftersom betinget är så blygsamt satt vet jag att jag alltid kan nå det. I går VILLE jag verkligen inte skriva. Jag kom inte igång på morgonen och sedan blev jag tvungen att göra paus resten av förmiddagen och på eftermiddagen fanns det annat som lockade oändligt mycket mer. Efter förhandling kom jag fram till att jag slapp skriva.

Men säg den glädje som varar. Efter en timme åkte datorn fram och jag fick ihop mina två sidor. Jag ska skriva i sju dagar till innan jag gör uppehåll för sommarkurs på Fridhems folkhögskola. Målet är att ha skrivit 50 A4-sidor till dess. I dag är jag uppe i 43 så jag lär både nå och överskriva målet.

Och nu byter jag arbetsuppgift och tar mig an en bok som kom med posten i dag och som jag ska skriva om. Fokus på den kommande krönikan blir kvinnliga hjältar och av dem är Ruth Galloway den jag gillar allra mest.

Sämre jobb kan man sannerligen ha. Vem behöver egentligen semester?

Romankaratärer, del 1

Jag har gått och funderat på att skriva ett blogginlägg om romankaraktärer. Om de exempelvis är viktigare i en roman än vad intrigen är? För mig är det så. Tror jag. Det är sällan jag är helt ointresserad av personerna i en roman eller film och ändå vill läsa/se vidare för att få veta vad som ska hända.

IMG_0004

Men jag återkommer till den frågan i ett annat inlägg. För bara några minuter sedan landade nämligen Elly Griffiths nya roman, De öde fälten, i min postlåda och jag erkänner att jag darrade lite när jag slet tejpen från kartongen och konstaterade att det faktiskt VAR den boken och ingen annan.

Jag älskar böckerna om Ruth Galloway, rättsarkeologen som bor vid saltängarna i Norfolk med sin dotter och sin katt, och som har en osviklig förmåga att hamna i händelsernas centrum. I vanliga fall är jag skeptisk till böcker där huvudpersonen, om det inte är en polis, gång på gång blir inblandad i mordfall. Jag tror till och med att jag skrev det i recensionen av den andra eller tredje boken om Ruth (det har kommit sju böcker än så länge).

Men det var nog mest för att jag kände att det krävdes av mig att jag var en aning kritisk. Det är nämligen inte helt sunt att tycka så mycket om en romanfigur, och för den delen alla de andra som frekventerar böckerna, som jag gör.

Och vad är det som gör att jag är så förtjust i Ruth, Nelson, Cathbad och de andra? Det vet jag ärligt talat inte. Men jag minns att jag inte hade läst mer än en sida av första boken innan jag kände att jag tyckte om Ruth. Hon var mer än en romankaraktär. Mer än en papperskonstruktion. Det har kanske med kemi att göra. På samma sätt som när det klickar mellan människor IRL.

Jag har drygt hundra sidor kvar av en bok som jag ska skriva en recension på före söndag, plus en bok som jag läst men ännu inte skrivit om, även den ska vara klar före söndag. Plus en hel del annat att göra. Men det ENDA jag vill är att dra mig undan från världen och börja läsa De öde fälten.

Just därför tänker jag lägga undan boken. Åtminstone några timmar …

Våren är här!

I både  hjärta och sinne (och dessutom utanför rutan) är det höst, men hos förlagen nalkas våren. Det märks inte minst nu när bokkatalogerna dimper ner i brevlådan. Vinter och vår, rubricerar visserligen Bonnier Pocket och Månpocket sin gemensamma katalog, men både Norstedts och Forum tänker förbi vintermånaderna.

Det gör jag också, för till våren väntar en del godbitar. Inte minst Elly Griffiths, som i maj kommer ut med sin femte bok om arkeologen Ruth Galloway. En orolig grav, heter den nya romanen i en ovanligt trivsam brittisk deckarserie.

Hennes brittiske kollega Reginald Hill dog i januari i år, men kommer ändå med en roman i april. Nej, det är inte en oavslutad som ges ut postumt, det är romanen De dödas samtal, som han skrev redan 2001. Minotaur, Reginald Hills svenska förlag, har under årens lopp givit ut både nya och lite äldre titlar. Och eftersom Hill var en synnerligen produktiv författare finns det säkert många titlar kvar att ge ut.

En bok som jag hoppar över är amerikanske John Verdons Blunda hårt. En sofistikerad mordgåta, påstår förlaget, men det räcker att läsa presentationstexten för att få mig att backa. Ett påkostat utomhusbröllop får ett makabert slut. Mitt under festen hittas den unga bruden halshuggen … Det hela utvecklar sig till en historia med flera sadistiska brott och en katt-och-råtta-lek med en galen mördare. Invändningen är given: har vi inte sett och läst nog om galna mördare? Behöver vi fler sadistiska brott?

En helt annan reflektion jag gör när jag bläddrar igenom katalogerna är att det fortsätter att komma ut massor av kokböcker. Vem behöver egentligen kokböcker när internet är fullt av recept?

Uppenbarligen väldigt många, eftersom marknaden fortfarande inte känner av någon avmattning. Jag har själv flera kokböcker hemma. Men jag öppnar dem nästan aldrig.