Dissekering av romanmanus

Det första jag gör när jag ska börja redigera ett romanmanus är att plocka isär det. Jag sätter mig med pappersbunten framför mig och ett anteckningsblock bredvid. Så läser jag  igenom, numrerar och sammanfattar varje scen i några rader. På så sätt får jag, för första gången under arbetet med romanen, ett synopsis som berättar vad romanen handlar om. Ibland är det inte förrän då jag själv begriper vart jag är på väg och vad jag vill säga med min berättelse.

Jag är i början av det arbetet nu. Det är inte speciellt roligt, men jag har gjort likadant de senaste gångerna jag redigerat romanmanus, och insett att det fungerar bra. När jag ser scenerna i sammanfattning är det lättare att upptäcka om de har något berättigande. För de intrigen framåt (eller ska de strykas)? Ligger de på rätt ställe? Är de för flacka, behöver de fördjupas?

Det finns antagligen lika många olika metoder som det finns författare. Jag blir lika förundrad varje gång jag läser om författare som 1) hatar att redigera manus och 2) gör det snabbt och intensivt. Även om jag inte är speciellt road av just den här dissekeringen tycker jag att det är i redigeringen manuset får liv och blir en roman.

Och det får gärna ta tid. Jag planerar att hålla på med redigeringen genom sommaren och in i hösten. Bara för att det är så jag vill ha det.

Den sista safarin – recension

Deon Meyer: Den sista safarin
Översättning: Mia Gahne (Weyler)

Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten
och Hallands Nyheter

Lemmer (som ogärna uppger sitt förnamn) är en vit privatdetektiv och livvakt med ett våldsamt förflutet. Han är bra på att läsa av andra människor, och om han inte behövt pengarna hade han tackat nej när Emma le Roux vill köpa hans tjänster. Lemmer är övertygad om att hon inte pratar sanning. Hon påstår sig ha sett sin bror på tv, trots att brodern varit försvunnen, och förmodat död, i tjugo år. Efter att hon ringt till polischefen i området där brodern varit synlig, misstänkt för att kallblodigt ha skjutit ihjäl några tjuvjägare, blir hon attackerad i sitt hem av tre maskerade män. Hon lyckas fly och är fast besluten att ta reda på om hennes försvunne bror, Jacobus, fortfarande lever trots att alla hon pratar med hävdar att mannen hon såg i tv omöjligt kan vara han.

Lemmer borde som sagt tackat nej, men gör det inte. Han är motvilligt imponerad av unga Emma, och har inget emot att tillbringa lite tid i hennes sällskap.

Deras färd tar dem till Krugerparken, och väl där börjar det hända saker som så småningom får Lemmer att omvärdera både Emma och sitt eget omdöme.

Den sydafrikanske författaren Deon Meyers nya thriller, Den sista safarin, är både spännande och intressant, inte minst för skildringen av ett Sydafrika med gigantiska problem och inre motsättningar. Apartheid är officiellt borta, men hatet mellan olika folkgrupper blommar alltjämt. Och frågan om vem som har rätten till land avgörs inte vid förhandlingsbordet, utan med betydligt blodigare metoder.

Förra romanen, Tretton timmar, utspelade sig mestadels i Kapstaden, i en jakt på tiden som var så brutalt spännande att det knappt gick att läsa. Den sista safarin är inte lika tempofylld, inte lika nagelbitaraktig, men inte mindre läsvärd. Meyer är bra på att mejsla fram karaktärer, han är kunnig och engagerad i det han skriver om och han ger oss västerlänningar en inblick i en värld och miljö som vi vanligtvis inte möter.

Och även om Den sista safarin definitivt inte väjer för våld är det inget frossande i blodiga detaljer och våld i underhållningssyfte, som det alltför ofta blir när framför allt amerikanska författare får fria händer.

Deon Meyer är tyngre och bättre.

Fascination x två

I dag fick jag hem sandblandad jord som jag ska ha som underlag till en blomsteräng. Jag har beställt och fått fröer som ska passa till tio kvadratmeter kalkfattig torräng, och i eftermiddags kom kranbilen för att tippa av jorden. Varje gång det kommer en stor kranbil vars skopa är fjärrstyrd blir jag grymt imponerad. Vilken precision! Till synes utan minsta problem lades jorden i små högar och jämnades ut, knappt en tesked jord hamnade utanför den grop som grävts för ängsprojektet. Jag stod kvar och glodde tills arbetet var gjort, oförmögen att flytta mig av ren fascination.

Sedan körde jag till affären för att handla, och då blev jag fascinerad igen, fast av helt andra skäl. I mina trakter av världen har det varit tre hyfsat varma dagar, men i dag har vinden varit kylig och solen hållit sig borta. Trots detta har många bestämt att nu är det sommar, nu är det varmt och nu är det dags att vara barfota i sandaler och vadlånga byxor. Vad händer om det blir ännu kallare? (Blåfrusna fötter?) Eller när det blir varmare. Vad händer när det verkligen blir sommar? Då är alla möjligheter att klä sig svalare redan uttömda. Vid en temperatur på knappt tolv grader. Jag blir lika fascinerad varje vår när jag ser folk gå lättklädda under riktigt kyliga vårdagar, bara för att det varit sol och varmt ett par dagar.

Men det är väl så: vi svenskar längtar så intensivt efter sol och värme att vi försöker tvinga fram den med hjälp av sandaler och shorts.