När spänningen blir olidlig

När jag läser böcker privat, alltså inte som recensent, brukar jag ibland kolla i slutet för att se hur det går. Men självklart går det inte an att göra så när jag ska bedöma boken någorlunda professionellt.

pilgrimen

Under några dagar har jag läst Terry Hayes Jag är pilgrimen, som kommit ut på Bazar förlag. Den var så spännande att jag snabbläste, nästan skummade, de sista sjuttio sidorna. Sedan kunde jag i lugn och ro gå tillbaka och läsa sidorna lugnt och fint. Jag anser inte att det är fusk utan snarare ett sätt att överleva.

 

Journal 64 – recension

Jussi Adler-Olsen: ”Journal 64” Översättning: Leif Jacobsen (Bra Böcker)
Recensionen har tidigare varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

Jussi Adler-Olsen är mästerlig i konsten att driva upp spänningen i sina romaner. Den nya, Journal 64, är inget undantag. Upplägget är liknande som i tidigare böcker: kriminalinspektör Carl Mørck, som är chef för Avdelning Q, försöker fördriva tiden utan att behöva jobba. Hans sekreterare Rose tvingar på honom ett fall som hon tycker ser intressant ut. Motvilligt tar han sig an det, tillsammans med assistent Assad och nämnda Rose borrar han sig ner i fallet och utsätter både sig själv och sin omgivning för livsfara innan det är över och fallet är löst. Avdelning Q är från början en reträttplats för Mørck, som är oönskad i poliskåren efter ett fall där en av hans kolleger sköts till döds, en annan skadades svårt och han själv klarade sig med en lätt skada. På avdelningen hamnar gamla fall som aldrig klarats upp. Det Rose rotar fram den här gången är de underliga omständigheterna kring ett antal försvinnanden.

Parallellt med Mørcks sökande efter sanningen får läsaren veta vad det egentligen var som hände, och vad som ledde fram till händelserna. Det handlar om grovt maktmissbruk, om människor som tagit sig rätten att bestämma över vem som är värdig att få barn och vem som är så underlägsen att endast en tvångssterilisering kan vara lösningen.

En av de drivande i den hemliga rörelsen är fortfarande verksam. Delar av hans visioner har han omsatt i ett parti som är på väg in i den danska politikens finrum. Men de gamla takterna sitter i och hans arrogans och maktfullkomlighet vet inga gränser.

Journal 64 är, som Adler-Olsens tidigare böcker, en otäck historia om människor man inte gärna skulle vilja möta i en gränd en mörk kväll. Tonen i böckerna bryter skarpt mot det otäcka genom sina, ibland, putslustiga formuleringar som ofta balanserar på gränsen till det uthärdliga. Jag skulle inte ha något emot om författaren tonade ner de kvickheterna. Humorn får gärna vara kvar, men inte nödvändigtvis i den farsartade formen utan med aningen mer finess.

Men med det sagt är det bara att konstatera: Jussi Adler-Olsen har lyckats igen. Få böcker ur årets utgivning lär nå upp till den spänning han bjuder på. Och då vet läsaren ändå nästan allt i förväg. Nästan allt, som sagt.