Ingen av mina datorer har slutat fungera. De har bara blivit för gamla och ställts undan. Innan jag ställt undan dem har jag tömt hårddiskarna och sparat det som varit värt att spara. INTE.

Jag önskar verkligen att jag hade gjort så. När jag skulle samla ihop kåserier till Cayenne – kryddpojken med bett, fick jag leta i alla mina gamla datorer. Jag tror att jag hittade alla kåserier som handlade om honom, men helt säker är jag inte. Det tar sin tid att leta igenom hundratals kåserier.

Nu har jag sökt efter noveller som jag ska ha i mina e-bokssamlingar. Och jag sitter omgiven i soffan av två gamla bärbara datorer, medan det finns en gammal stationär dator i biblioteket. Allihop har innehållit noveller som jag kan ha nytta av. Men vilket onödigt jobb det är att behöva starta dessa gamla urtidsmodeller och leta igenom när jag borde ha sparat allt på en extern hårddisk.

Jag vet inte om jag hittat alla noveller som jag skrivit de senaste åren. Det är inte speciellt många, jag var drygt sjutton när jag lade min novellkarriär bakom mig, och de novellerna finns definitivt inte på någon dator. Dem skrev jag på min röda Olivetti Valentine och skickade till en tjejtidning som gladeligen publicerade dem, trots att de inte direkt passade in i mallen (= i stället för romantiska berättelser skrev jag om fängelser, droger, äldreboenden, ungar som åkte tåg och en massa andra, för sammanhanget, udda ämnen). Sedan tog det rätt många år innan jag tog upp novellskrivandet igen och under några år krängde ur mig korta stycken med handlingen förlagd till sommartid. Detta för att de skulle passa in i Hallandspostens sommartidningar.

Och nu ska de få nytt liv i mina små eboks-samlingar. Det ska bli kul att redigera och se om de håller fortfarande.