Tillfälligt avbrott

I dag är det ingen risk för värmeslag. Sju, åtta grader, mulet och tunt regn som inte gör någon skada men knappast någon nytta heller. Det passar mig utmärkt om de sista dagarna på tjänstledigheten blir så här. Då kan jag med gott samvete vara inomhus, förbereda matlådor, hinna ikapp lite teveprogram som jag spelat in och tända stearinljus.

I går när jag satte upp bärnät för att hindra skogsduvorna att äta upp mina (omogna) krusbär och svarta vinbär fick jag för mig att sommaren var slut, och att vi är på väg mot höst. Det krävdes lite extra tankemöda för att inse att sommaren faktiskt inte börjar förrän på fredag. Det är från och med då vi har dessa hundra sommardar som signaturen Kajenn skrev om för länge sedan i en dagsvers som dyker upp varje år.

Jag satte mig vid datorn i förmiddags för att göra klart det allra sista på Cayenne-boken. Nu har jag gjort en pdf av inlagan och omslaget och på fredag mejlar jag iväg en beställning till tryckeriet. Att jag gör det just på fredag och inte i dag när jag är klar beror på att jag räknar med fjorton dagars arbete för tryckeriet, och ett par dagar innan leveransen står på vägen utanför mitt hus. Om jag räknar rätt kommer jag att vara hemma när böckerna kommer, annars får lastbilen köra tillbaka med böckerna och det blir bökigt att bestämma ny tid för leverans.

Jag har bytt ut en del illustrationer och ändrat opaciteten på omslaget jämfört med provböckerna, så jag kommer säkert att vara litet nervös. Men mest nöjd, hoppas jag.

What you see is a goat

I går eftermiddag blev jag klar med mina pocketböcker och mejlade iväg de fyra filerna (två omslag, två inlagor) till tryckeriet för provtryck. Än har jag inte fått någon orderbekräftelse, men jag hoppas att allt är okej och att filerna jag skickat är okej.

Det gick betydligt fortare än beräknat att producera de båda böckerna. Texterna var klara sedan tidigare, men jag har gjort nya inlagor med de klassiska pocketmåtten 110 x 178 millimeter. Omslagen är också nya jämfört med originalutgåvan. Och så har jag korrekturläst och gjort enstaka justeringar i texterna.

När jag i höstas började förvandla min allra första roman till e-bok gick arbetet långsamt, och jag har under resans gång stött på en del tekniska problem. Den färdiga epub-filen ska köras genom ett program och godkännas, men när jag gjorde det fick jag felmeddelanden som jag inte förstod. När jag körde filen genom ett annat så kallat valideringsprogram fick jag beskedet att inga fel eller varningar kunde hittas.

Vad ska man tro?

När det här med att göra tidning och böcker på skärm var relativt nytt, och jag har varit i tidningsbranschen väldigt länge, fanns det ett begrepp: ”what you see is what you get”. Luttrad som man blir i alla branscher där det finns teknik inblandad, lät ramsan annorlunda när vi sade den: ”what you see is a goat”. Under en tid arbetade vi i ett italienskt system, där det drällde av getter. Det var en mardröm att jobba i detta system, som att ha händerna bakbundna och tvingas peka med hakan genom en glasruta, för att ge datorn kommando.

Att jobba i det program jag använt vid produktionen av pocketböckerna är en dröm. Vad jag ser på skärmen är vad jag får (alltså ingen get). Riktigt så är det inte med e-böcker. Det går inte att styra hur flödet på sidorna ser ut, jag har inte lyckats få till några avstavningar vilket gör att vissa rader har v-ä-l-d-i-g-t luftigt mellan orden. När jag kollat i andra e-böcker ser jag samma fenomen där.

Och jag har fortfarande inte lyckats publicera e-boken. Eller ens försöka. Men det beror på att avtalet från distributören inte kommit än. Det ligger på vd:ns bord och väntar på underskrift. Lite lustigt, tycker jag, att en elektronisk bok inte blir möjlig förrän ett analogt avtal gått den analoga vägen hem till mig.

Hjärtat på fel ställe

I dag gjorde jag klar inlagan till Kråkprinsessan, med försättsblad och allt. En ordentlig genomläsning återstår, men det avvaktar jag med. I stället tog jag direkt itu med inlagan till Glömskelunden. Jag fixade till mallen, lade upp det antal sidor jag tror att romanen kommer att få och öppnade worddokumentet med den lovande titeln ”Glömskelunden, slutversion”.

Och upptäcker att det är fel slut. När förlaget som gav ut originalutgåvan tagit emot manuset började arbetet med omslaget. Formgivaren läste manuset för att få inspiration och konstaterade att hon inte tyckte att det hände något i slutet.

Jag gick ner till havet och tillbaka igen medan jag funderade. Och gav henne rätt. Och gav henne ett slut som har fått somliga läsare att jubla, andra att hötta med näven mot mig.

Men den version jag var på väg att göra pocket av var alltså den felaktiga. Gulp. Jag svalde ner hjärtat, som hamnat i den berömda halsgropen, och letade efter det mejl jag skickade till förlaget för över tre år sedan.

Jag hittade det. Annars hade jag inte suttit här nu. Arbetet går vidare. Med rätt slut.