Jag fick sommarkatalogen från ett av de stora förlagen i dag. I maj kommer ”svensk kriminallitteraturs nya röst” ut, en debutant vars förstlingsverk sålts till över 25 förlag över hela världen och ska filmatiseras i Hollywood, och detta innan boken ens kommit ut.
Vi har hört det förut, läst det förut, sett det förut. En ny succéförfattare. Exalterade förläggare brukar utbrista: ”det här är det bästa jag läst!” Sedan kommer boken och bubblan brister.
Men kanske den här gången. Författaren, Alexander Söderberg, har en bakgrund som manusförfattare, redaktör och dramaturg. Och så bor han på Österlen (vad det nu har med hans författarskap att göra – förlaget tycker tydligen att det spelar roll), och på bilden som breder ut sig över ett helt uppslag står han med fötterna i den skånska myllan.
Jag minns en annan debutant för ett par år sedan, vars roman sålts till 17 länder innan den kommit ut. Den utmålades som fullständigt enastående. När den äntligen kom ut rynkades det på näsan och vi har inte hört så mycket mer.
Kanske är det något fel på mig, men jag blir misstänksam och tappar lusten att läsa böcker som sålts till massor av länder innan de kommit ut. Jag har fortfarande inte läst Stieg Larsson (fast jag har sett filmerna, både i svensk och amerikansk tappning). Lars Kepler kämpar jag med, har nått en bit in i Paganinikontraktet utan att riktigt ryckas med.
Min håg står till de brittiska deckarförfattarna. Förra året läste jag Reginald Hills Hämnden med stor behållning. Det blir inte fler böcker av honom, han dog för en dryg månad sedan, men hans produktion var så stor att det säkert kan komma översättningar i många år framöver. Stephen Booth är en annan favorit; Elly Griffiths och Ann Cleeves ytterligare två. Alla har de det gemensamt att deras intriger är relativt stillsamma, miljöskildringarna är utsökta och människorna som befolkar romanerna känns äkta.
Jag har tröttnat på imponerande actionscener och intrignät som sträcker sig över hela kontinenter.
