Gustafsson & Kant – Singöspionen/recension

Gustafsson&Kant: Singöspionen
Bokfabriken

singöspionenMed Singöspionen inleder Anders Gustafsson och Johan Kant en ny svensk deckarserie. Precis som åtminstone ett par andra författare har de förlagt spelplanen till en ö i den svenska skärgården, och med den följer den där myskänslan som uppstår när vågor bryter mot stenhällar och husen fylls av semesterfirare.

Huvudperson i första boken (och med största sannolikhet även i de kommande eftersom slutet i första boken är början på nästa) är kriminalinspektör Solbritt Andersson. Hon är 62 år och gift med Rune, som nyligen gått i pension. Han har blivit intresserad av att laga mat och baka, vilket är bekvämt eftersom Solbritt har sitt arbete som hobby. När de kommer till sitt nyligen inköpta sommarhus på Singö blir de av en granne uppdaterade på det mord som skedde på Singöbasen några dagar efter mordet på Olof Palme 1986.

Mordet på basen har aldrig klarats upp även om en gärningsman pekats ut. Men vart tog mördaren vägen? Solbritt blir nyfiken och börjar forska i fallet, till maken Runes stora förtret. Men det är inte enbart han som blir sur. Solbritt tycks väcka en slumrande björn och snart sker nya otäcka händelser på den nerlagda och plomberade Singöbasen.

Romanen är småtrevlig och har, åtminstone bitvis, ett bra driv. Men jag hade gärna sett en strängare redaktör som gjort författarduon uppmärksam på en del brister i språket. Det är syftningsfel, det är lite stolpiga formuleringar här och där, väldigt mycket onödiga förstärkningsord (typ ganska hungrig, lite exalterad och så vidare). Romangestalterna lämnar inga nämnvärda spår i mitt minne, de känns skapade enligt en standardmall och trots att idyllen krackelerar en aning är det mesta rätt snällt och välkammat (inte ens barnbarnet Isabelles lilla antydan till tonårsrevolt blir speciellt långvarig). Fast en fundering jag har är hur Solbritt, som arbetat länge som polis, fortfarande kan vara så intresserad av att jaga bovar att hon hellre väljer det än att ha semester ihop med man och barnbarn. Hon är inte bara lite exalterad utan väldigt upphetsad över det som hände på Singö för trettio år sedan. Hon är raka motsatsen till de trötta desillusionerade poliser som dricker för mycket, förstör sina förhållanden och bråkar med sina chefer.

På det sättet har Gustafsson och Kant skapat en ovanlig polis.