Etikettarkiv: recension

Fred Vargas Budbäraren – recension

Postat av

Fred Vargas: Budbäraren Översättning: Einar Heckscher (Sekwa) Recensionen även publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter

Jag upptäckte franska författaren Fred Vargas genom en tv-serie som gick i SVT för några år sedan och byggde på en av hennes romaner med kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i huvudrollen.

Det var kärlek direkt. En tid senare gav Wahlström & Widstrand ut Vargas I de eviga skogarna och jag upptäckte att jag uppskattade Fred Vargas sätt att skriva.

Nu har bokförlaget Sekwa, som specialiserat sig på översatt fransk litteratur, tagit över och ger ut två böcker av Vargas i höst. Den första, Budbäraren, är en reviderad pocketutgåva och handlar om en av de värsta farsoterna genom tiderna, pesten.

Budbäraren är en man som då och då talar med sin farfars farfar, som på sin tid förtjänade sitt levebröd genom att ropa ut nyheter i gathörnen. Kan det vara något även för en sentida ättling att slå sig på? Joss testar. Varje kväll hänger han upp en urna i ett träd och varje morgon plockar han ner urnan och vittjar den på meddelanden som människor lagt i den. För några slantar läser han upp dem och har varje dag sin trogna publik.

Oftast är det annonser och harmlösa upprop, men så börjar det komma näst intill obegripliga meddelande, något som väcker en av stammisarnas intresse. Han börjar forska i var texterna, som han känner igen, kommer ifrån och blir alltmer övertygad om att den som lagt dem i urnan är ute efter att förebåda pesten.

Samtidigt får Jean-Baptiste Adamsberg in rapporter om skadegörelse på lägenhetsdörrar i olika områden av Paris. Någon har roat sig med att rita dit symboler som påminner om spegelvända fyror. Dock inte på samtliga dörrar.

Och så sker det första dödsfallet. En man hittas avliden i sin säng, med loppbett i ljumskarna och svarta fläckar på kroppen. Är det pesten, den svarta döden, som slagit till? Dödsfallet följs av flera och paniken sprider sig.

Fred Vargas är historiker och arkeolog, med medeltiden som specialitet. Det märker man i den här romanen. Men till skillnad från många svenska deckarförfattare, som hämtar inspiration och motiv i gångna generationers historier och ibland halvtaffligt gestaltar denna tid i vartannat kapitel, låter Vargas sin kunskap sippra ut på ett naturligt sätt i exempelvis dialog mellan de medverkande.

Hon är briljant. Hennes språk är utsökt, intrigerna är annorlunda, hennes polis Adamsberg är en flanerande tänkare med uppenbara problem att komma ihåg namn, men med ett bildminne som är desto bättre.

Och en något nonchalant inställning till kvinnor, i synnerhet de som står honom nära.

Jag hoppas att Sekwas nylansering av Fred Vargas böcker kommer att innebära att hon slår igenom stort och brett i Sverige. Hennes annorlunda deckare är kanske det bästa som finns i genren.

 

Illdåd av Thomas Erikson – recension

Postat av

Thomas Erikson: Illdåd (Damm förlag)

Boken även recenserad i Hallandsposten.

Det svenska deckarundret har länge förvånat mig. Att svenska deckare är så populära utomlands, att nästan vad som helst går att sälja, hur kan det komma sig? Själv blir jag alltmer skeptisk till svenska deckare, tycker att de sällan håller hela vägen även om somliga kan ha både bra språk och intressanta karaktärer.

Så det är med viss bävan jag möter nya svenska kriminalförfattare, samtidigt som jag ständigt söker efter någon som kan bevisa för mig att de kan och att jag har fel.

Thomas Erikson är en sådan författare. Han har i dagarna kommit ut med sin andra roman, Illdåd, i en serie om beteendevetaren Alex King. Jag har inte läst första boken, Bländverk, som kom förra året, men jag kommer att göra det.

Illdåd handlar om en ung tjej, Sara Leijon, som under en blöt efterfest blir brutalt våldtagen av fyra män. Hon gör en polisanmälan. Det finns gott om fysiska bevis, hon kan namnge de fyra personerna, allt tycks klappat och klart för en fällande dom.

Eller?

Illdåd är en av de mest spännande och upprörande romaner jag läst på länge. Den tar oss med in bakom kulisserna till den smutsiga värld som en våldtäktsrättegång (eller förhandling som det egentligen heter) är. Försvarsadvokaternas till synes okänsliga framfart i sin kamp för att smutsa ner offret, polisens stundtals bristande engagemang, en paragrafridande domares makt och en ung kvinna som finner sig våldtagen igen och igen och igen – i den sal som ska bringa rättvisa.

Alex King blir den här gången både personligt och professionellt inblandad. Han kan inte mycket om spelet i en rättssal, men han kan läsa personernas beteenden och göra upp en plan utifrån det. Frågan är bara om det räcker.

Författaren är själv konsult i beteendevetenskap, vilket naturligtvis ger extra tyngd och trovärdighet. Han har även gjort mycket research i ämnet och, precis som Karin Alfredsson i sina böcker om Ellen Elg, påtalar han att alla förekommande likheter med verkligheten är helt medvetna. Här handlar det inte i första hand om underhållning, här finns ett ärende, en avsikt. Boken blir därmed också ett debattinlägg.

Och svagheter? Lite för många korrekturfel,  och somliga personer lyfter aldrig från pappersnivå. Men den här gången lägger jag inte ifrån mig boken med en suck och en huvudskakning. Jag gråter en skvätt, slutet är helt i min smak, och konstaterar att det finns hopp. Svenska deckarförfattare kan. I alla fall en del av dem.

Rekviem i Villette – recension

Postat av

Ingrid Hedström: ”Rekviem i Villette” (Alfabeta)
Recensionen har varit publicerad i Hallandsposten och Hallands Nyheter.

”Rekviem i Villette” är femte delen i Ingrid Hedströms serie om undersökningsdomare Martine Poirot. Här möter vi Martine som ung juridikstudent under tidigt 80-tal. En seriemördare, kallad Mammamördaren, härjar i Bryssel och sysselsätter den unga Martines tankar och intresse. En ung kvinna mördas i samma studenthem som Martine just flyttat in i, och ett litet barn blir lämnat moderlöst. Det visar sig att barnet inte var den mördade kvinnans, och att kvinnan inte var den hon utgav sig för att vara. Men mordet blir aldrig löst.

Tolv år senare söker detta barn, Caroline, upp Martine Poirots tidigare notarie och nu privatdetektiv, Julie Wastia, för att få veta vem hon egentligen är. Det är en till synes ganska okomplicerad fråga men den sätter igång en räcka händelser, och snart är en mördare på jakt efter tolvåringen.

Samtidigt utreder Martine Poirot ett trippelmord och upptäcker kopplingar till mammamorden i hennes ungdoms Bryssel.

Möjligen är det ett par sammanträffanden för mycket i Ingrid Hedströms nya roman. Men jag har överseende med det, för det är en sinnrikt komponerad, om än en smula komplicerad, deckare med hög spänningsnivå och sedvanligt fin miljöbeskrivning. För att vara en fiktiv plats är Villette oerhört väl beskriven; jag ser varenda gata och vartenda torg framför mig.

Som så många andra deckarförfattare söker Ingrid Hedström ursprunget till sina intriger i gången tid, men till skillnad från de flesta känns det som en naturlig del av berättelsen, i synnerhet den här gången när vi förutom upprinnelsen till mordgåtan även får möta den unga Martine.

Ingrid Hedström har alltid något intressant att berätta och är väl värd att läsa.