Manuset på väg till redaktören

I dag skrev jag ut manusbunten till den nya romanen och skickade till min redaktör, Joanna. Ingen har läst manuset förut så det var mer än pirrigt att låta det vadderade kuvertet slinka ner i postens inlämningsfack för vidare färd några mil norrut.

Det har varit ett motsträvigt manus ända in i det sista. Mot slutet var det förstås mest annat än orden som lade sig i vägen. Tonern till laserskrivaren tog slut. Bubbelplastpåsen som jag köpte var för liten för manusbunten. Omslagspapperet som jag tänkte ersätta bubbelpåsen med räckte inte till. Det fick bli postens vadderade, färdigfrankerade påse till slut. Nu har jag tillfälligt släppt taget om min berättelse och tänker vara ledig några dagar. Trädgårdsarbete, kanske uppröjning i förrådet, skafferiet, garderober, skåp. Eller bara sitta i en skön fåtölj, läsa och vifta med tårna.

Tills Joanna har läst och skrivit noteringar i marginalen och vi har träffats och diskuterat och jag fått veta vad jag bör göra för att det ska bli en bra roman.

Det sista jag gjorde innan jag skrev ut och skickade var att läsa igenom manuset högt för mig själv. Först då föll de flesta bitar på plats. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa sina manus högt eftersom det är mycket lättare att höra felen än att se dem.

Och nu kan jag även avslöja titeln på min kommande roman. Sorgbägare. Den kommer ut på Grim förlag 29 november då den presenteras på en halländsk bokmässa i stadsbiblioteket i Halmstad.

Omslagsbild har jag hämtat från bildbyrån Shutterstock. Utifrån det ska omslaget byggas.

svartvithöst

Ingen stiltje i verksamheten

karussell_16Oj vilken stiltje det plötsligt blev här. I perioder har jag ambitionen att vara en seriös och flitig bloggare, men det brukar fungera lika bra som när jag bestämmer mig för att gå till gymmet regelbundet. Två och en halv månad härdade jag ut bland styrketräningsmaskinerna innan jag slutade. Det gick två veckor och sedan gick jag dit igen. Får se om jag kan övertala mig själv att det inte var den allra sista dödsryckningen utan i stället omstart efter en kortare paus.

Även om det inte händer saker här står det inte direkt stilla i övrigt. Det känns som om jag sitter på en karusell som med tiden kommer att snurra allt fortare. Tiden springer i från mig och, precis som alla andra som slutat sitt lönearbete, funderar jag på hur jag egentligen hann jobba heltid. Jag har inga problem med att fylla dagarna. Oftast är det mitt eget manus som jag jobbar med, men ibland sticker jag mellan med andra uppdrag. Jag väntar på två lite mer omfattande sådana samtidigt som jag försöker hålla min egen deadline när det gäller andra versionen av manuset. I dag har jag gjort två små uppdrag och då är mitt största problem att våga ta betalt. Men det är kanske något jag lär mig med tiden.

När det gäller manuset är jag djupt fascinerad och lite chockad över hur mycket jag faktiskt ändrar. Inte bara i ordföljd och enstaka meningar utan framför allt i strukturen. Jag flyttar kapitel, jag tar bort stora sjok och lägger till nya kapitel. Det var precis som jag trodde när jag läste: värre än vanligt. Förhoppningsvis blir andra versionen ett stort steg i rätt riktning.

Nu har jag haft lunchpaus och hoppar upp på karusellen igen för att åka vidare. Hej och hå vad det går!

En dag med förhinder

Namnlo_st-1_556162lJag var både otålig och frustrerad i går. Ville komma igång med att skriva om mitt manus och fiska upp det ur den dy det hamnat i av min ovarsamma behandling. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Ingenting inplanerat, bara att skriva och skriva. Som sagt, ibland tar sig verkligheten andra vägar. Jag fick en bokbeställning via Bokrondellen, inga problem, det var snabbt fixat. Sedan ringde jag Adlibris för att få svar på en rad frågor jag hade. Det tog lite tid men efter samtalet kunde jag i alla fall hjälpligt släppa den irritationen. Jag hade talat med en människa som lovade att fixa problemet.

Jag stuvade om i pappershögen till manuset, bytte plats på två långa avsnitt och kände hur jag direkt hamnade rätt. Började äntligen skriva och hann säkert nio rader. Sedan blev det akututryckning för att hämta medicin till min mamma. En sorts medicin som funnits i över trettio år men enligt uppgift från apotekspersonal inte längre tillverkas. Ändå hade recept skrivits ut av en läkare, samma läkare som hade pratat med apotekspersonal och fått klartecken om att tabletterna skulle finnas tillgängliga.

Efter telefonkontakt med sjukhuset fick vi besked att vi kunde hämta några tabletter hos dem, medan de skrev ut ny beställning till specifikt apotek (med licensansökan – fint ska det vara). Innan jag hann köra till sjukhuset fick jag en ny bokbeställning som jag fixade och lämnade till posten.

Senare fick jag besked att jag kunde strunta i den beställningen och vänta tills jag fick en annan. Lite sent, dock. Här är en som tar bokbeställningar på allvar och ser till att leverera, eftersom det är vad jag är van vid.

De problem jag hade med Adlibris löste sig, men i stället fick jag en massa nya som jag får ta itu med en annan dag. Någon gång efter klockan tre satte jag mig och skrev ytterligare tjugo rader, innan jag upptäckte att jag inte kunde koncentrera mig.

Men i morgon går jag upp tidigt och gör ett nytt försök. Det är den här fasen i processen jag gillar. Bara jag får tid att ägna mig åt den.