Ingen stiltje i verksamheten

karussell_16Oj vilken stiltje det plötsligt blev här. I perioder har jag ambitionen att vara en seriös och flitig bloggare, men det brukar fungera lika bra som när jag bestämmer mig för att gå till gymmet regelbundet. Två och en halv månad härdade jag ut bland styrketräningsmaskinerna innan jag slutade. Det gick två veckor och sedan gick jag dit igen. Får se om jag kan övertala mig själv att det inte var den allra sista dödsryckningen utan i stället omstart efter en kortare paus.

Även om det inte händer saker här står det inte direkt stilla i övrigt. Det känns som om jag sitter på en karusell som med tiden kommer att snurra allt fortare. Tiden springer i från mig och, precis som alla andra som slutat sitt lönearbete, funderar jag på hur jag egentligen hann jobba heltid. Jag har inga problem med att fylla dagarna. Oftast är det mitt eget manus som jag jobbar med, men ibland sticker jag mellan med andra uppdrag. Jag väntar på två lite mer omfattande sådana samtidigt som jag försöker hålla min egen deadline när det gäller andra versionen av manuset. I dag har jag gjort två små uppdrag och då är mitt största problem att våga ta betalt. Men det är kanske något jag lär mig med tiden.

När det gäller manuset är jag djupt fascinerad och lite chockad över hur mycket jag faktiskt ändrar. Inte bara i ordföljd och enstaka meningar utan framför allt i strukturen. Jag flyttar kapitel, jag tar bort stora sjok och lägger till nya kapitel. Det var precis som jag trodde när jag läste: värre än vanligt. Förhoppningsvis blir andra versionen ett stort steg i rätt riktning.

Nu har jag haft lunchpaus och hoppar upp på karusellen igen för att åka vidare. Hej och hå vad det går!

4 reaktion på “Ingen stiltje i verksamheten

  1. Har precis konstaterat samma sak med mitt manus. Kanske inte så mycket med strukturen, den är jag (nog) färdig med, men med upprepade ord och uttryck som jag tar abort eller formulerar om. Jag hittade bl.a. ett antal ”men ändå”. Skrattade för mig själv och skämdes. Och ord som kanske, mycket, lite och just ”vimlar” det av. Jag fattar inte att jag inte har märkt det tidigare. Detta tar tid men jag känner faktiskt fysiskt hur jag skalar av och tajtar till, till det bättre… vet jag :-).

    • Jag minns tiden före datorerna. Då var jag varsammare om orden, samtidigt som jag sällan orkade skriva om. Det är ändå en välsignelse med modern teknik!
      Det gäller att lära känna sig själv och sina svagheter när det gäller småord och andra språkliga tokigheter. Härligt att få rensa bort det som är onödigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *