månadsarkiv: mars 2013

The Hour

Postat av

the_hour_series_2_2_disc_importI går kväll tittade jag på de tre sista avsnitten av BBC-serien The Hour, andra säsongen. Jag är djupt tagen och har inte hämtat mig än. Det är en fruktansvärt bra serie, välgjord, med bra intrig, intressanta karaktärer och utmärkta skådespelare.

I nya numret av Svensk Bokhandel läser jag att det finns de som menar att tv-serien är den nya romanen. En författare, Wendy Wax, har tagit konsekvenserna av detta och skrivit en roman som heter While We Were Watching Downton Abbey. Om jag skulle skriva en roman om vad som pågick medan jag tittade på The Hour skulle nog ingen vilja läsa den. Och själv skulle jag, på varje sida, skriva SE DEN! Se den i stället.

Jag tänker framför allt på scenen där den otroligt kontrollerade nyhetschefen bryter ihop. Hur svår den scenen skulle vara att gestalta i en roman. Det finns två människor i rummet men ingen dialog, bara en man som maniskt flyttar papper och pennor över skrivbordet i ett försök att behålla kontrollen innan smärtan slutligen rinner över och ut.

Det är så bra! Jag önskar att jag kunde skriva så bra. Skriva något som var så spännande och så gripande.

I stället jobbar jag vidare i eboks-fabriken. Den 25 mars kommer Mellan raderna ut, både som pappersbok och i eboks-format.

I kväll ska jag börja se om första säsongen av The Hour. Jag hoppas verkligen att det kommer en tredje säsong. Och att det som såg ut att hända i slutscenen faktiskt inte hände.

Vikten av struktur

Postat av

Jag har säkert skrivit om det förut eftersom det intresserar mig så mycket. Det här med struktur. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har upptäckt att jag ofta använder ordet.

En sak är i alla fall säker: jag saknar fullständigt struktur när det kommer till städning.

I går bestämde jag mig, efter moget övervägande, för att städa. Jag dammtorkade i två rum innan jag var tvungen att tillfälligt avbryta. Tanken var att återuppta städningen på eftermiddagen. Vilket jag inte gjorde.

Nytt försök i dag: jag tog ut mattorna och hängde dem på hammockskelettet. Och blev stående en stund i tankar och drömmar om tider då jag bär ut frukostbrickan och intar dagens första måltid stilla gungande i hammocken.

Jag började plocka lite i ett rum. På väg till badrummet för att hämta en trasa blev jag stående vid torkställningen. Bestämde mig för att vika ihop tvätten. Sedan skurade jag toalettstolen och tvättstället.

Sedan tittade jag upp i taket och kom på att jag måste fixa så att den där kroken jag har för att fästa duschstången i en kedja sitter fast. Den föll ner häromdagen och så kan man ju inte ha det.

Ut i förrådet för att leta efter plugg och borr, en tur in i växthuset för att nosa på värmen och plocka upp en lime som släppt från trädet.

bild-1Nu sitter kroken på plats och jag skulle helst vilja avsluta städningen eftersom jag tycker att jag gjort bra ifrån mig.

Varför kan jag inte bara ta ett rum i taget, plocka undan, dammtorka, gå vidare till nästa rum och upprepa proceduren. Och när allt är klart ta fram dammsugaren och svepa över huset.

Varför är mitt städande så ostrukturerat? Jag har försökt med ALLT. Men den enkla sanningen är att jag inte KAN städa eftersom jag inte VILL.

Och nu ska jag fortsätta min ostrukturerade framfart. Dutta lite här och lite där och i allra bästa fall har jag kommit fram till dammsugningsmomentet på söndag förmiddag. Det är inte underligt att jag avskyr att städa. Det upptar alldeles för stor del av min tid.

Bakslag för våren

Postat av

ishavetDet är visserligen vackert med intensivblått hav, men isen i förgrunden kunde jag varit förutan. En snabb promenad ner till havet och tillbaka igen var vad jag behövde för att vara redo för en eftermiddag och kväll i gruvan.

På hemvägen gick jag förbi ett hus som håller på att förvandlas från sommarstuga till permanent boende. Redan i höstas såldes huset och ett par flyttade in. Ganska snabbt stod det klart att de skulle bo i huset året om. Det var väldigt trevligt att se ljus i fönstren när jag körde förbi på väg hem från jobbet på nätterna.

Och nu händer det stora saker. Nästan alla träd på tomten har tagits ner, takpannorna på ursprungsstugan har plockats ner och fönster byts ut. Några profiler markerar att det ska ske ett bygge i direkt anslutning till huset.

Jag ser fram emot att följa bygget så här på lagom avstånd. Och i samma stund inser jag att det finns en speciell koppling mellan mig och hus. Det märks inte minst i mina romaner. Allihop har hus som viktiga beståndsdelar.

I den allra första, Och natten är lång och svår, finns ett ödehus som spelar viss roll i handlingen. I Kråkprinsessan utspelar sig en del av händelserna i ett tornhus. Samma hus finns med i Glömskelunden. Även i Snökupan är huset där några av huvudpersonerna bor centralt i handlingen.

Och i Mellan raderna går Boel omkring och vantrivs i huset hon och hennes familj bott i under många år.

Själv är jag nöjd och glad i mitt lilla blå. Tacksamt medveten om att jag har det stora blå en kilometer västerut.