Kvinnor, vin och vänner

Jag såg en gång ett reportage om författaren Majgull Axelsson, där tittarna fick följa med till hennes skrivarstuga. Hon berättade att hon alltid började med titeln innan hon skrev resten.

Det tycker jag är både fantastiskt och smart och jag önskar att jag vore likadan. Om man har en titel har man en riktning. Ungefär som att det finns författare som skriver baksidestexten först och därmed kokar ner manuset till något hanterbart, ett superkort synopsis.

Jag har varken titel eller synopsis när jag börjar skriva. När jag skrev Sorgbägare hade jag däremot omslagsbilden innan jag ens hade storyn. Men titeln gömde sig länge för mig och jag blev verkligen lättad när jag hittade den.

I mitt nya manus, feelgoodromanen ni vet, tänkte jag länge att den nog skulle förbli titellös. Det måste finnas en första gång för allt och en namnlös roman kan väl vara lika bra som en med titel. Men i vanlig ordning gömde sig titeln någonstans i berättelsen och till slut flöt den upp till ytan och visade sig för mig.

kvinnor_omslag_1

Kvinnor, vin och vänner. Så kommer min nya roman att heta. Jag är faktiskt väldigt nöjd, gillar rytmen och att det nästan blir allitteration i tre av orden, samt att det finns två ”n” i både kvinnor och vänner. Dessutom berättar titeln en del om innehållet, vilket inte heller är helt fel. Vad tror ni? Visst är det en titel som inbjuder till närmare granskning av innehållet i boken?

Fas ett avklarad

Jag har god framförhållning i mina utgivningsprojekt (vet inte riktigt varför det har blivit så, men det känns bra). Boken om Cayenne ska inte komma ut förrän i mitten av september, men jag har redan fått hem hela upplagan från tryckeriet. Nästa roman ska komma ut någon gång nästa vår (har inte bestämt riktigt när) och den håller jag på att redigera.

Jag började i maj och beräknade två månader för det outhärdligt tråkiga jobbet att gå igenom och sammafatta varje scen i manuset. Jag är evigt tacksam att jag inte är någon långskrivare, det räcker så gott med drygt 160 manussidor.

Nu är jag klar. Det känns verkligen härligt. Jag kan genast konstatera att strukturen håller, och att titeln, Mellan raderna, faktiskt är välfunnen. Från början hade jag ett annat namn, som jag till och med lanserade på sista sidan i Snökupan. Den blå dörren, skulle romanen hetat, och omslaget var ett foto av den blå dörren till ett antikvariat i Penzance. Men så en dag fick jag syn på en person som bar en t-shirt där det stod Mellan raderna (plus lite annat som jag inte minns), och insåg att det var titeln på min roman. Jag tror att jag har skrivit om det förut, tycker att jag känner igen det, men jag är så nöjd med att jag mötte den där personen just då och var öppen för intryck och inte bara såg en textmassa på en tröja, att det får bli lite tjat.

Nästa fas i redigeringen är att läsa igenom, läsa riktigt på djupet, vad mina testläsare och lektörer har sagt och skrivit och väga deras åsikter mot mina egna. På en del punkter ger jag dem rätt direkt, på andra kommer jag att vara obstinat.

Varje gång jag har skrivit en roman tycker jag att det är den bästa roman jag skrivit, så även den här gången. Den här gången tycker jag även att det är en roman jag hemskt gärna skulle vilja läsa – flera gånger.

Därför har jag absolut inget emot att, om några dagar, börja skriva om den en gång till. Det sker med utgångspunkt från manuset jag nu styckat och numrerat i scener, men texten ska få flöda från hjärnan till fingrarna än en gång. Jag gillar inte att klippa och klistra, jag får ingen överblick då, och ingen känsla för texten.

Än en gång är jag tacksam över min relativa fåordighet i romanerna.