Synopsis – nej tack!

IMG_1667

När jag började skriva Sorgbägare hade jag bara vaga idéer om hur berättelsen skulle gestalta sig. Det straffade sig under hela skrivprocessen. Därför bestämde jag mig för att nu, när jag ska börja skriva nästa roman, får det vara slut på det här aningslösa drällandet i romanland. Jag ska ha en synopsis och därmed basta.

Hahaha, vem tror jag att jag lurar? Jag KAN inte skriva synopsis, jag VET inte vad som ska hända förrän det händer. Jag går runt runt medan tankarna låser sig och jag tittar ut på det som nästan är regn och sedan funderar jag på om jag ska gå och klappa katten eller kanske äta något eller … och så har förmiddagen gått och jag har inte kommit närmare en lösning på problemet.

Jag har ingen erfarenhet av att skriva synopsis och det är antagligen därför det är så omöjligt för mig. Dessutom tror jag att jag har missuppfattat uppgiften. Ett synopsis kan säkert se ut på olika sätt. Jag har i alla fall skrivit ner frågan: vad händer i kapitlet? och strukit under den. Mitt mål är att ha klart för mig i alla fall EN viktig sak som händer. Jag minns en föreläsning med deckarförfattaren Åke Edwardson, där jag ställde frågan om han skriver synopsis. Det gjorde han. Ungefär fyra meningar för varje kapitel.

Fyra ynka meningar. Nog borde jag kunna åstadkomma det! Annars får svaret på frågan Vad händer i kapitlet? bli Det får vi väl se när vi kommer dit!

Belöning för slitet

Semlan på bilden har inget med verkligheten att göra. Jag glömde fotografera den som jag åt.

Semlan på bilden har inget med verkligheten att göra. Jag glömde fotografera den som jag åt.

Efter fyrtionio skrivdagar lossnade det äntligen. Jag har inga förhoppningar om att det kommer att vara så fram till slutet av manusskrivandet, men bara känslan av att ha en enda dag då det fungerar är värt de andra dagarnas slit.

Turen till Stockholm ”berövade” mig på två skrivdagar, men i går satte jag mig i tron att jag skulle kunna fortsätta utan vidare. Det gick inte. Jag kunde knappt få ur mig ett enda vettigt ord och missnöjet var stort. Det enda som räddade dagen var att jag gick till gymmet trots att jag inte hade lust, och att jag faktiskt bestämde mig för att inte acceptera att det var en skitdag. I stället beslöt jag mig för att förbereda mig inför dagens skrivpass genom att gå igenom vad som skulle hända i manuset. Vanligtvis söker jag mig fram, men det känns som om jag gjort det de övriga fyrtioåtta dagarna, med få undantag, så att få lite styrning i förväg var välkommet.

Det blev så mycket enklare! Jag trivs med att inte ha koll på varenda händelse och varenda vägskäl i romanen, men att ha en liten hum om riktningen underlättar onekligen. Att skriva detaljerade synopsis är inget för mig, inte heller att noggrant beskriva karaktärerna i förväg. Jag vet ju att de i ren protest blir precis tvärtom. Men att sätta mig framför datorn varje morgon och tänka att vi får väl se vad som händer i dag, är onekligen påfrestande.

En belöning var jag värd efter ett gott dagsverke. Det fick bli en semla. Fast egentligen var det belöning nog att känna mig nöjd. Semlan åt jag mest för att bygga på fettranden runt magen.